Svenska Artiklar, ditt artikelarkiv på nätet
Search:

Home | Konst


Viktor Rydberg - Vapensmeden (Hägringar från reformationstiden)

By: Svenska Nihilistsällskapet - Svensk Nihilism

Luften tung och dagen varm.
Hed jag haft att vandra,
gossen på min ena arm, harpan på min andra,
harpan trött vid strängalåt,
sonen trött vid sanddjup stråt.
Vila gott jag unnar
Harpan och min Gunnar

Så inleds Viktor Rydbergs berättelse "Vapensmeden", en saga som i dag utan tvekan har fallit i glömska hos de ovetandes moderna själarna. Denna saga utspelar sig i det medeltida Sverige på 1500-talet, där oroligheter har börjat växa upp. Landet har för inte så länge sedan kristnats, och medan kungen håvar in skatteintäkter från allmogen, börjar böndernas ilska och misstro mot den centrala makten växa. Det är utifrån detta kvasihistoriska, kvasiuppdiktade händelseförlopp, som Rydberg presenterar för oss en samling individer, vars livsmöten är sammanbundna med varandra.

Inne i Jönköpings stad, lever en väl ansedd smed vid namn Gudmund, hans hustru Margareta, och hans två barn Lars och Margit. Gudmund har ärvt gården efter sina fäder, och är stolt över dess historiska boningar, samt de kvarlevande traditioner, som han lyckats hålla fast vid genom årens lopp. Han har gott om vänner; kringströvaren doktor Svante och hans son Gunnar, kyrkoherden Sven och gardianen Mattias. Berättelsen inleder med en djupdykning i olika möten mellan dessa individer, och vad deras livsöden går dem till mötes. Personligheterna framväxer efterhand som Rydberg försätter dem i olika situationer, vilket både stärker och försvagar länkarna dem emellan.

Gudmund är en god man med fina egenskaper, och är omtyckt av samtliga i staden. Han håller regelbundna möten med Sven, Mattias och Svante, där de i samfundet vid namn "Fritt ur hjärtat", diskuterar olika teologiska och metafysiska frågeställningar. Gudmund är en vapensmed, som med sin periodvis arbetande medhjälpare Slagge, konstnärligt skapar både vapen och husgeråd. Smedens fru Margareta är en tillgiven hustru, som på grund av bristande kommunikation med sin man, i stället hänför sin tro och respekt till sonen Lars kristna utlägg. Margit är vid berättelsens början en ung och vacker flicka, som har sin far som närmaste livskamrat. Sonen Lars framställs som en ovanligt bitter och förargad pojke, och har inte mycket övers till sin fars kvarhållande tro på gamla hedniska föreställningar.

Därför reser han en dag till Wittenberg, för att studera och bli lutheransk magister. Han återvänder till sitt hem, som en from, men mycket argsint och bister människa. Rydberg ger Lars redan från början, den klara karaktären av en innestängd, och innerst inne olycklig kristen människa. Lars tror obönhörligt på Guds lära, och anser att hans far sysslar med saker som förknippas med hedendom. Gudmund, om än själv kristen och troende, kan inte släppa taget om gamla hedniska myter, runstenar och fäderneplatser, och hamnar därför i en oundviklig svacka – mellan sin kärlek till det förgångna, och sin sons nyfunna tro.

Detta spelas längre fram i berättelsen ut, tillsammans med Nils Dacke och det växande upproret bland bönder, mot den dåvarande regerande kung Gösta. Det är här som Rydberg på allvar börjar väva in stark symbolik och behandling av existentiella frågor, vilket han framställer genom olika möten och situationer – människa och människa, samt människa och natur emellan. Lars och Gudmund växer fram till att bli två motsatta poler, oförenliga, men samtidigt genom blodet oskiljaktiga. Under tiden uppstår relationer och möten med andra personligheter, varav den ökände stigmans-Oden framstår som den mest märkvärdiga. Det framgår ganska tidigt, att dennes karaktär, utifrån Rydbergs framavlade symbolik, ska föreställa den riktiga Oden.

"Vapensmeden" är en typiskt romantisk berättelse; många och sköna poetiska beskrivning av naturen och dess relation till människan, romantiserade känslor som får full utsvävning, ädla och nobla ideal, som framhålls och levs ut till fullo, samt längtan tillbaka till en tid, som nu är förgången. Ett ständigt återkommande tema för Rydberg, är kollisionen mellan hednisk och kristen tro. Kristendomen utmålas, genom Lars, som kvinnoföraktande, naturhatande och livssläckande. Lars framstår mycket tidigt som en moraliskt dekadent och förfallen själ; han plågar djur, spörappar sin syster, river sin fars fäderneboningar och säljer halva gården, samt fäller vårdträdet. Detta gör han, i Guds namn, och påstår sig besitta den absoluta tolkningen av den bibliska läran.

Hans mor, i avsaknad av en manlig övermäktighet, förargas över sin mans och sons konflikter, men håller likväl sig tätt intill sin son, i hopp om att saker i framtiden ska bli bättre. Gudmund och hans dotter håller sig till varandra på ett liknande vis, och genomlöper berättelsen som oskiljaktiga livsfränder. Läsaren upplever starka intryck från de känsloväxlingar, som uppstår mellan far och son, samt sorgen över all den glädje och allt det liv, som Rydberg ofta väljer att släcka. Fastän boken romantiserar och framhäver en partisk syn, som väger för hedendomens fördel, är den dock inte frånskild lidande och smärta. När berättelsen utmynnar i sina högsta uttryck av känsla och konst, upplevs den även som starkast påtaglig och närmast verklig i sin presentation.

Huru svalkande för sinnen, som lida av dagens buller och stingas av dess tilldragelser som av dolkar, att äga en vrå, till vilken bullret icke når, bakom en dörr, genom vilken dolkarne icke tränga!

För det är lätt att vid första anblick, utdöma en saga av denna karaktär, som lättroande underhållning en regnig oktoberkväll. En sådan missbedömning, görs dock endast av den läsare, som medvetet väljer att inte gräva djupare i de idéer, som Rydberg sammanfogat i berättelsen. "Vapensmeden" är betydligt mer än endast en ytterst välskriven och vacker saga av poesi och längtan till det utmanande, utforskande och episka, utan är i grund och botten en folklig behandling av frågor som för alla människor, i alla tider, kommer att vara relevanta.

Från toppen av en gran ett litet stycke in i mon uppstämde taltrasten sitt kväde, för vackert för att man ej skulle stanna och lyssna.
- Är det möjligt, fader, att den, som sjunger så, icke skulle ha en själ – en själ, älskad av Gud?
- Jag tror, gosse, att han har en själ och är älskad av Gud.
- En odödlig själ?
- Alla själar äro oförgängliga; allt, som är, är oförgängligt. Döden är en förvandling, en upplösning av formerna, en tillintetgörelse av elementerna, som bildade dem. Elementerna äro själar.

Rydberg målar en genomträngande heroisk idealism, likt den som återfinns i romantiskt litterära verk, som Goethes "Den unge Werthers lidande" och Shelleys "Frankenstein". Medan döden för den kristne materialisten framstår som ett fysiskt slutmål i sig, finner den hedniska idealisten en tröst i att tyna bort, då döden endast är en del av ett större kretslopp, tillägnat och verkat utifrån naturens lagar och element. Stunder då behandlingen av dessa frågor uppstår, låter författaren ge tillkänna sin ädla och självuppoffrande syn på de saker, som kristendomen en gång för tusen år sedan, demoniserade i rädsla för sin egen outgrundliga tomhet.

Konflikten mellan det materialistiska och det idealistiska framhävs ännu starkare, då Rydberg tvingar de olika karaktärerna att bemöta naturen, i alla dess faser. För naturen är i "Vapensmeden" vacker och längtansfull, men även hemsk och mörk. Sagan är full av naturalistiska beskrivningar av samspelet mellan natur och människa – men även konflikten mellan dessa, och sättet att bemöta den oundvikliga insikten, om att all kärlek till slut utmynnar i dödens famn. Stigmans-Odens dotter Dagny, försöker vid ett tillfälle förklara detta för Margit, vilket väcker starka känslor och kval för den, som tror på Gud:

- Min far har sjungit för mig en forntidssång, som varnar mot att sörja de döda för häftigt. Den sörjandes tårar kännas som en urkall dagg på den dödes bröst, och han lider av det lidande han förorsakar den älskandes hjärta. En annan forntidssång manar oss att vara glada och goda, medan vi bida döden. Huru är detta möjligt, om vi sörja för mycket de hädangångna eller rädas för vår egen död?

Sammanfattningsvis upplevs denna berättelse som en varm, om än stundom kall och kylig, insyn i människans tillvaro. Hennes ständigt pådrivande kraft att utforska och filosofera över livets stora gåtor, leder henne både till himmel och till helvete. För vissa uppstår försoning och åter knutna kärleksband, men för andra slutar livet i en farsot av brutna drömmar och lyckoönskningar. Det är måhända väl starkt att utdöma denna saga som ett hänsynslöst försvar för den hedniska tron; även om Rydbergs personliga tankar ibland lyser igenom lite väl starkt, kan vi väl trots detta, utifrån denna bok, komma fram till en rad olika slutsatser. Naturen är inte bara ett vårdträd, utan en värld, som i människan lever och hämtar lycka och inspiration. Vi är inte åtskiljda från dess livsprocess, utan ingår i en större kontinuerlig världsordning, från vilken vi aldrig kommer att kunna fly. Genom att skapa en extern och "perfekt" värld, uppbyggd på dualistisk moral, avsäger man automatiskt naturens relevans för människan, och ser det jordliga livet som smutsigt och ovärdigt att leva. När människan finner att Gud inte existerar, utan endast är en spegelbild av en lyckodröm, som aldrig kommer att besannas, är det jordliga livet redan utdömt och bortjagat – och därmed orsaken till Guds slutgiltiga död.

Article Source: http://www.svenska-artiklar.se

"Nihilism som mentalt vapen tillåter oss att nå en närmare uppfattning om verkligheten som den är, genom att neutralisera erkända värderingar. Nihilism är först fatalism, sedan realism, och slutligen en heroisk form av idealism, där vi inser att våra liv blir vad vi gör dem till. Genom denna metod kan människans problem definieras, mer realistiska lösningar skapas och nya, hälsosammare ideal bildas." Alexis / Svenska Nihilistsällskapet - S.N.U.S. - Snus - www.anus.com/tribes/snus/

Please Rate this Article

 

Not yet Rated

Click the XML Icon Above to Receive Konst Articles Via RSS!