Svenska Artiklar, ditt artikelarkiv på nätet
Search:

Home | Familj Och Relationer


Våra barns uppväxt

By: Svenska Nihilistsällskapet - Svensk Nihilism

Barnet har alltid varit centrum för de vuxnas nyfikenhet och glädje: såsom ännu ej fullvuxen medborgare av det moderna samhället, har barnet funnit ett relativt lätt och naturligt sätt att bete sig och leva ut sina inre behov. Då barnet har saknat förståelse för vuxenbegrepp såsom lögn, falskhet och bedrägeri, har dess faktiska svaghet i stället legat i dess begränsade kunskap om verkligheten, dess självcentrerade världsbild, samt behovet av moderns omtanke och förståelse. Barnets oklanderliga rakhet, ärlighet och rigorösa frimodighet, har fängslat oss vuxna människor, vars liv mer än ofta har tvingat oss att lägga band på de känslor och viljor, som kanske annars hade kunnat leda till vårt eget förfall.

Således har de vuxna lagt stor vikt på att utveckla barnets produktiva sidor, samt tillrättavisa de som generellt setts som kontraproduktiva. Som ett exempel blir de flesta barn klappade på hjässan nät de har lyckats forma en någorlunda koherent bild av en drake tillsammans med en prinsessa: "Oj då, här strider det onda mot det goda, vilken vacker bild Anna, här får du en apelsin." Samtidigt har den vilde Lars fått smaka på utskällningar, då han valt att smeta ner köksväggarna med dagens middag: "När ska du lära dig att maten ska ner i magen och inte ut på väggarna?" Detta är oundvikligt för att barn ska kunna utvecklas och utöka sin perception av verklighetens olika nycker och manifesteringar. Som vuxen förälder har det därmed alltid legat i det egna intresset att försöka inspirera och frigöra barnets fantasi, för att skynda på denna tolkningsprocess. Ju fler bilder barnet ritar av skogen, för att sedan dra på sig overallen och springa runt bland buskar och träd, desto lättare kan barnets subjektiva föreställningar mäta sig med den fysiska verklighetens olika funktioner.

Medan barnen ofta har hamnat i kläm (den kristna etikens moralistiska uppfostran dyker plötsligt upp som ett relevant exempel), har de väl aldrig förr stött på en samhällsordning likt den moderna svenska. För inte länge sedan spenderade barnen tiden ute i det gröna; spelade fotboll, lekte kurragömma, cyklade och fiskade i ån. Deras omgivning bestod av en trygg familj: far och mor, samt möjligtvis en eller flera syskon. Deras vardag kantades i tidig ålder av en mors omtanke och vård, lek och spel ute, samt sagoläsning och musiklyssning. När teknologin började ta fart på allvar, i form av heminredningsobjekt som TV och dator, började barnens tillvaro sakta men säkert att förändras. Först fick vi uppleva vågen av vad vi i dag väljer att kalla "svenska barnfilmer", d.v.s. filmatiseringar av Astrid Lindgrens barnböcker, samt en och annan tecknad serie. Dessa filmer baserades på traditionella svenska värderingar: ärlighet, rakhet, oskyldiga upptåg, närhet till naturen, känsloförståelse, folkgemenskap och en självuppoffrande kollektivism.

Filmer som "Ronja Rövardotter" och "Emil i Lönneberga" var fantasieggande berättelser om barnens inre värld, där faror lurade i skogen, och den slutgiltiga tryggheten fanns hos far och mor. De lade stor vikt på öppna landskap, kärlek och förståelse för djuren, men även inslag av folkliga seder och bruk, som presenterades på humoristiska och smått lekfulla sätt. Samma sak gäller våra svenska sagor: författare som Elsa Beskow spann fram en hel värld fylld av magi och fantasi för barnen att dyka ner i och upptäcka de övernaturliga och mystiska fenomen, som inte ens deras föräldrar kunde motstå att bli uppslukade av. Tiden de spenderade på att utforska och försöka förstå dessa inslag i vardagen, utgjordes av fysisk aktivitet i naturen och bland barn och vuxna, där de både knöt an till vad de läste och såg i böcker och filmer, och fick möjlighet att låta Tomtebobarnen eller Pippi Långstrump följa med ut på strövtåg bland myrar och hedar. Genom att uppfostra barn på detta sätt, växte de svenska barnen upp som ärliga, förståndiga och realistiska människor: de värnade om naturen, om folket och om sin kultur.

Det dröjde ett tag och sedan började det moderna samhället att sakta men säkert förändra barnens tillvaro. Kvinnan ville "frigöra" sig från kärnfamiljen och såg ner på rollen som moder: den nya trenden visade sig vara en jämställd position med mannen i det ekonomiska systemet. Hur detta i sin tur skulle leda till en slutgiltig "frihet" kom aldrig fram, men kvinnan valde i stället att gå denna väg och finna lycka i det som tidigare hade varit mannens uppgift: arbeta och dra in lönen. Medan det är värt att nämna att Sverige för bara 100 år sedan inte hade traditionella könsroller i samhället, utan snarare en kvarleva av det kristna patriarkaliska samhället, där kvinnans roll var förtryckt och mannen var överhuvud både utanför och innanför hemmet (könsrollerna i den indoeuropeiska traditionen baserades på mannens och kvinnans olikheter: mannen som arbetare och krigare, och kvinnan som moder och hemmets beskyddare. Det kristna systemet klargjorde tydligt att en maktrelation mellan man och kvinna skulle skapas, där kvinnan var underställd mannen).

Som en kanske naturlig reaktion mot det äldre samhället där kvinnan ofta hade kommit i kläm, speciellt vad gällde kvinnor bland de lägre klasserna, blev resultatet vad Sovjet blev för ryssarna: revolution utan mål. Kvinnan utmärkte sig numera som en egodramatisk konsument, där hon placerade materiell komfort, individualistisk världssyn och social/monetär karriär framför rollen som hustru och moder. Skilsmässorna ökade i antal och kärnfamiljen blev sakta men säkert ett utdömt sätt att bygga upp det svenska samhället på. De som hamnade i kläm var barnen. Med en mor och far som båda arbetade 8-10 timmar om dagen, blev deras tillvaro en på kommunala dagis, eller hemma framför TV:n med en barnpassare. Men det som kanske gjorde detta system i sig oroväckande, var att barnen nu inte längre uppfostrades av sina föräldrar, utan av staten.

Oskyldigt i sig, kan man tycka, men följderna av detta är vad vi än i dag får uppleva: barn tilldelades mindre uppmärksamhet av sin mor och blev i stället ett tillbehör att visa upp ("titta, jag har fått barn - ska vi shoppa?"), någonting att ge snabbmat från mikron efter jobbet och sedan placera framför TV:n ("sitt nu still och se på barnprogrammen medan mamma vilar ut"). Detta kom sedan att bli vad vi i dag kallar "TV-generationen": den generation av barn vars uppväxt i stor grad har baserats på teknologiska upplevelser: TV-program, datorspel, mobiltelefoner och MP3-spelare. Kvar är ett skal av vad barnet en gång var.

Dagens barn utgör inte längre en glädje och stolthet för de vuxna, utan snarare ett nästan klichéartat skräckexempel på hur det framtida samhället i Sverige kan komma att se ut. Inre osäkerhet p.g.a. bristen på moderlig kärlek, vilket har utmynnat i mobbing och pacifistiskt medlidande (psykologiska sätt att sätta sig över en annan människa och göra henne beroende av dig för att kunna framhäva din egen personlighet). Känslomässigt instabila varelser, vars egoism fortsätter upp genom tonåren och in i vuxenvärlden. Deras fantasi är borta, deras magi är utbytt mot materialism och deras leksaker är pipande robotar som ska "rädda världen från de onda terroristerna". De flesta är inte särskilt bra läsare och orkar knappast lyssna igenom ett musikalbum från början till slut. Genom att uppfatta föräldrarnas roll som underlägsen deras utifrån ett maktbaserat perspektiv (om barnet utgör en börda som tar ännu mer energi från en förälder, vars kraft redan har ödslats på jobbet, kommer barnet automatiskt att kunna styra sin vårdnadshavare genom att växla mellan odåga och snäll pojke/flicka framför TV:n), förvandlas barnen till självcentrerade hedonister: "Om jag inte får den nya leksaken från TV-reklamen, börjar jag gråta eller slå sönder din spegel." Barnet förstår att det belastar en redan utarbetad förälder, och är inte dummare än att utnyttja den positionen. Under tonåren manifesteras detta som den lille ekorrens flykt ut i natten med kompis i ena handen och öl i den andra: "Mamma bryr sig inte för hon är upptagen med sitt liv, och därför har jag mitt." TV gör barn passiva och tillåter dem inte att själva fantisera och utforska möjligheterna runtomkring sig. I stället förlitar de sig på vad TV:n presenterar för dem, vilket begränsar deras verklighetstolkning till det absolut minimala.

Barnens mekaniserade beteende reflekterar hur deras närhet till naturen gradvis har försvunnit: eftersom de har spenderat sin tid framför utopiska program på TV, har de ingen som helst förståelse för hur den fysiska verkligheten fungerar. En tonåring kan därför peka ut exakt hur man skapar en genväg på skrivbordet på Windows 95, men har inte den blekaste aning vad man gör om man möter en björn, och skulle antagligen svälta ihjäl ute i skogen, eftersom hon inte vet hur man gör upp eld. Kort och gott föds det moderna barnet in i en subjektiv föreställning av hur verkligheten ser ut: vem som helst kan bli popstjärna bara man visar sig naken framför en kamera, den nyaste leksaken är vägen till att skaffa sig vänner, och allting som är farligt i vårt samhälle löser den snälla farbror Staten - och har du mött Majsan? Majsan som är fräck och gör lite som hon vill, eftersom hon helt enkelt inte behöver någon annan. "Kolla, jag struntar i dig, nu ska jag springa på party, hejdå." Där sitter Lisa, 9 år, framför TV:n, och tänker: "Varför får då jag inte göra som jag vill?"

Illusionen som här avlas fram, är i stort sett densamma som feminismens: så länge din individuella "frihet" begränsas till samhällets normer, är du inte mer "fri" än någon annan. Tvärtom har du lyckats göra dig beroende av dess konsumtionssystem, och vad är väl inte en "väl integrerad medborgare" (med eller utan mångkultur), om inte en person som är villig att arbeta åtta timmar om dagen, köpa hem den nya TV:n (tillverkad och producerad av lågavlönade arbetare i valfritt u-land, med en ny klisterlapp utanpå plasthöljet) och sedan rösta på "valfritt" parti som genom ett demokratiskt under, ska rädda dennes vardag - ingenting kan helt enkelt gå fel.

Vad en traditionalist hade valt att säga bland denna moderna röra av brutna lyckodrömmar och ekonomiska utspel, är följande: utnyttja inte barnens oskuld. Förvandla dem inte till mekaniserade robotar utan själ och fantasi. Vad barn behöver är inte mindre omtanke och tid från föräldrarnas sida, heller inte stimulans i form av datorspel och TV-program - utan en familjs och naturs närhet. Våra svenska barn lider i dag av depression, mobbing, dåligt självförtroende, ytlighet och en upprörande likgiltighet inför både sig själva, sin omgivning och sin natur. Märk väl att detta inte handlar om en gammal moralists beklaganden, som annars är vanligt och som knappast är lösningen på våra problem - utan snarare om en romantikers förargelse, över hur pengar och maktspel styr våra liv. Visst utökar vi vår ekonomiska expandering - men vad gör det oss människor till? Varför lär vi oss inte av det misstag som våra föräldrar gjorde? Hur kan vi fortsätta lämna våra barn framför TV:n eller datorn, där de bygger upp en falsk uppfattning av hur verkligheten egentligen fungerar? Vill vi verkligen att deras barndom ska bestå av statlig indoktrinering och överfyllda dagisplatser? Skulle vi själva verkligen vilja leva ett sådant liv som barn, nyfikna på världen runtomkring oss?

Jag är en romantiker och därför är min syn på barns uppväxt även romantisk: barn bör få springa fritt i skogen, plocka blommor, bada i sjön och kriga med pinnar. Barn bör få uppleva sagor och muntliga traditioner, som berättats från generation till generation. Barn bör få ta del av en gemenskap innanför, såväl som utanför familjen, vare sig det gäller tillställningar i byn eller en mindre vänskapskrets, där de får lov att knyta an till hur andra människor behandlar och uppfattar verkligheten. Barn bör få en moders fulla tid och energi, samt en faders förståelse och lärdom. Barn bör få utveckla sin egen fantasi fritt genom både mental och fysisk stimulans. Men kanske viktigast av allt, oavsett hur framtiden för vårt samhälle kommer att se ut: barn bör få vara barn.

Article Source: http://www.svenska-artiklar.se

"Nihilism som mentalt vapen tillåter oss att nå en närmare uppfattning om verkligheten som den är, genom att neutralisera erkända värderingar. Nihilism är först fatalism, sedan realism, och slutligen en heroisk form av idealism, där vi inser att våra liv blir vad vi gör dem till. Genom denna metod kan människans problem definieras, mer realistiska lösningar skapas och nya, hälsosammare ideal bildas." Alexis / Svenska Nihilistsällskapet - S.N.U.S. - Snus - www.anus.com/tribes/snus/

Please Rate this Article

 

Not yet Rated

Click the XML Icon Above to Receive Familj och relationer Articles Via RSS!