Svenska Artiklar, ditt artikelarkiv på nätet
Search:

Home | Historia


Natur- och sagoväsen i Sverige

By: Svenska Nihilistsällskapet - Svensk Nihilism

Inledning

I alla tider har naturen varit centrum, inte bara för mat och skydd, utan även för mystiska varelser och andliga väsen. Bakom stock och sten har människan påträffat underliga ting som ej kan bortförklaras enligt rationell eller vetenskaplig logik. Dessa väsen har haft sitt hem i naturens gäckande sköte, där de levt ett minst sagt underligt liv. Till människans förundran och förtret har de stigit upp ifrån sina hålor, mossor och kärr, för att samspela, magiförklara och dramatisera vardagliga händelser, till den punkt att man rättfärdigt kan benämna dessa situationer som möten med det okända.

I Sveriges forna dagar var natur- och sagoväsen en naturlig del av människans liv. Det var inte diskutabelt vidare troll och jättar verkligen fanns, utan endast en fråga om när ett sådant möte nästa gång skulle ta plats. Bönder oroade sig ständigt över gårdstomtens påhitt under jorden, drängarna befarade skogsråns lurande skönhet och pigorna lär ha varit på sin vakt då de tvättat kläder vid bäcken, väl medvetna om näckens tillhåll. Bara för ett par hundra år sedan var detta en självklar realitet för de flesta som levde i det bondesamhälle, som idag har ersatts med industrialismen.

Tiden var som sagt annan då, men skogsväsen var inte någonting främmande eller nytt för folket. Nej, tvärtom, människan har alltid begrundat och trott på högre andliga makter, vare sig det gäller skogen eller himmelriket. Våra germanska förfäder hade en uppsjö utav gudar och gudinnor, som antagligen de allra flesta hade full tilltro till. Dessa väsen tjänade inte bara som fysiska makter, utan även som symboler, ideal och andliga krafter.

De indoeuropeiska naturreligionerna personifierade naturkrafter och gav dem ett mytologiskt epitet som idag mer eller mindre bör betraktas som episka, men även eviga. Deras själar kunde finnas i träd, bäckar och sjöar, hav och ängar. Detta reflekteras starkast i den nordiska hedendomen, där gudar som Ägir och Njord rådde över havets makter, Frej och Freja ansvarade för skörd och fertilitet, och Loke stod som ansvarig för jordbävningar.

Så hände något; Kristendomen kom till Sverige, och det med buller och bång. Många fick sitt liv berövat på grund av sin hedniska tro, vissa valde att ge efter, andra slogs till det sista andetaget. Det som ersatte de hedniska naturgudarna blev hebreiska helgon och mytologiska personer som saknade relevans för det svenska kulturarvet. Detta måste ha varit en tid av sorg och misär, med ständiga inbördeskrig och nya hövdingar. Till slut stabiliserades Sverige och den politiska makten kom att under medeltiden centraliseras via kyrkan vidare till kungen.

Frågan man då ställer sig är: var tog alla naturväsen vägen? Försvann de? Nej, givetvis inte. Medan folket sakta men säkert övergav de hedniska gudarna, fann mången tilltro till andra underliga och mystiska väsen. Trollen är ett av dessa; små, men ibland stora, fula varelser som med kärlek till guld och hat inför Kristendomen erövrade både realitetsuppfattning och fantasiskapandet hos många nordbor. Trollen, tillsammans med andra natur- och sagoväsen, kom att mer eller mindre dominera den kollektiva svenska folksjälen, tills det att vetenskapen och det industriella samhället sakta men säkert tog död på allt vad "myter" och "trosuppfattningar" hette.

Även om det moderna samhället lyckades urholka, skrämma iväg och fördriva många utav dessa naturväsen som i alla tider levt och haft sina hem i de svenska urskogarna, bibehölls många väsen, medan nya ploppade upp här och var. Detta kan väl inte ses på annat sätt, än att människan kvarstår som oförändrad inför frågan om livets magiska krafter. Även om tron på materialism idag är starkare än den på gastar, demoner och troll, så lever många myter och väsen fortfarande kvar. Barn som växer upp har ett behov av sagor och sagoväsen, och visar ofta ett intresse för det som vuxna inte kan förklara eller rationalisera bort.

För då klockan tickar tolv, fullmåne lyser klart bland molnens överhängande draperi, och katten fnyser av irritation över dörren som lämnats på vid gavel i sommarnattens insjunkande värme, finns i det ögonblicket ingenting som förklarar, beskriver eller förenklar tillvaron. Det är dessa speciella ögonblick då människan känner sig så liten som möjligt, då tankarna går tillbaka på det okända och oförklarliga, på de oanade krafter som kan tänkas härja i skogens dunkla vrår. Och vill det sig illa - ja, jag säger - vill det sig riktigt illa, så en natt när du minst anar det, kan huldran stå utanför köksfönstret och stirra in med sina vakande och nyfikna ögon, letandes efter det som stal hennes själ med vinden...

På gården där de levde

Gården har alltid utgjort centrum för den svenska bonden och hans familj. Det är här som sådden skördats, här som barnen lekt och här som släkt träffats för att fira seder och traditioner. Gården var dock i äldre tider inte bara en plats för liv att gro, utan även ett perfekt tillhåll för diverse naturväsen. Dessa varelser kunde antingen hjälpa eller stjälpa, ge eller ta liv. Just därför var det så viktigt att hålla sig god med dessa väsen, för när deras sinnen retades upp, eller de lyckades lura människan till att begå en farlig handling, kunde de ge bevis på vad det innebar att motstrida Moder Naturs inre krafter.

Nere i källaren

Under 1900-talet skedde en ökad urbanisering i Sverige. Detta medförde att en rad nya hyreshus började byggas. För många var det en lättnad att få fast jobb på en industri, medan andra förfasade sig över stadslivet som i mångt och mycket avskiljde sig från jordbrukslivet ute på landet. Någon av dem som kanske kände störst missnöje över situationen var källarglutten. Detta var en dvärgliknande varelse som antagligen kom från lantbruket, men tros ha haft ett annat namn vid den tiden. Källarglutten var en busig liten man som bodde i källarna nere i hyreshus. Där stökade han till rejält; välte omkull potatissäckar, jagade iväg råttor och slog med fönsterluckorna. Den som vågade sig ner i källaren kunde mycket väl uppleva spratt från denne lille bråkmakare. Trots sin retliga natur verkar han inte har utgjort någon större fara för människorna som bodde i hyreshuset, utan endast velat skrämmas och busas.

Vid brunnen

Förr i tiden hade man inte lyxen att avnjuta dricksvatten från rinnande kran, utan bonden fick istället bege sig ut till gårdsplanen där brunnen oftast stod. En brunn kunde vara ganska djup, och med lekande barn som sprang omkring och lekte på gården, kunde just denna del utgöra en stor fara för en nyfiken pojke eller flicka, som av modets behag velat ta en titt ner i avgrunden. Bonden och hans hustru hade fullt upp med arbetet kring gården och kunde inte ständigt övervaka sina livliga barn. Till sin hjälp hade man därför en brunnsgubbe; en liten krabat som till mycket liknade en vanlig gårdstomte. Denna varelse såg till att inga nyfikna barn fick för sig att hoppa ned i brunnen och gav till och med barnen örfilar om de kom för nära. Han gjorde även vattnet fräscht och rent, och såg till att det höll en jämn nivå i brunnen. Brunnsgubben var dock inte bara god, utan kunde även skapa översvämningar om bonden själv slarvade och förorenade vattnet. Således fungerade brunnsgubben som en väktare över brunnen, som hämnades den klantige men belönade den vaksamme.

Ute i fäboden

Då våren närmade sig Nordsverige och fäbodjäntorna begav sig upp till vallen, kunde de höra skrammel och ljud ifrån köket, samt råmande ifrån kor och getter i fähuset. Det var vittrorna som flyttade ut för att bege sig till fäboden och övernatta vintern där. Vittror var ett småfolk, släkt med huldrefolket i Norge, som bodde under jorden eller vid stenar och berg. De var vanliga dödliga varelser, och kunde nå olika längder och klä sig på olika sätt. Vissa var endast en decimeter lång medan andra till och med kunde bli längre än en fullvuxen människa. Vittror gick ofta i traditionella folkkläder, men vissa hävdar att de klädde sig vitt när de var glada och rött när de var arga eller ledsna. Vittror förekom mest i Norrland och där levde de ett ganska fredligt liv. De hade en underlig relation till vanliga människor, då de vid vissa tillfällen kunde tänkas byta sina magiska kor med människans. Dessa kor gav extra mycket mjölk och var därför speciellt eftertraktade i äldre tid. Andra gånger kunde man se vitter-kor löpa fritt ute i hagar, och då skulle man enligt sed kasta sin kniv över dem, för då hade man ägarrätt att behålla dem.

Samtidigt som vittrorna var ett ganska tillmötesgående släkte och i mångt och mycket var likt vanliga människor, då de både åldrades och dog likt andra dödliga varelser, så kunde de ibland vara riktigt retliga och busiga. Dessa upptåg, tillsammans med det givna faktum att vitterkvinnor oftast var mer vackra än vanliga kvinnor, bör ha försatt människans relation till vittror i ett minst sagt komplicerat förhållande. Människan kunde t.ex., om den hade otur, bygga sitt hus på ett så kallat vitterstråk. Då kom vittran att marschera med sin boskap rakt igenom huset. Oftast såg man endast till enskilda vittror, och det var därför ytterst sällsynt att få chansen att träffa på en hel vitterfamilj. Vittrorna är Norrlands starkaste sägentradition och kan i mångt och mycket jämföras med Sydsveriges troll. Precis som vättar och lyktgubbar, kunde vittror både vara snälla och elaka, pålitliga och busiga, tillmötesgående och envisa. Således betedde de sig mycket likt hur vanliga människor gjorde på denna tid, och var därför ingenting ovanligt, utan snarare någonting oundvikligt, folkligt och magiskt.

I ladan

I det gamla Sverige var jordbruket den huvudsakliga sysselsättningen och många gånger var det mycket slitsamt och fysiskt påfrestande att få allt att gå ihop för en bondfamilj ute på landet. Missväxt, tjuvaktiga grannar och andra faktorer kunde göra att maten på bordet försvann för dagen. Under denna tid av hårt arbete fanns där dock hjälp att tillgå. Denna hjälp kom från gårdstomten, eller nisse som han även kallades. Tomten var en liten kortväxt gubbe med långt vitt skägg, grå vadmalskolt och röd luva. Det var en mycket arbetsam och ensam liten man som verkade i det osynliga. Tomten utförde i stort sett alla gårdssysslor, som att skörda, avverka skog, laga mat och mjölka kor. Han drev på pigor och drängar, ty den som låg på latsidan fick sig av tomten en rejäl örfil! Denne lille man var sannerligen inte att leka med. Han var lättretligt, spelade ofta busstreck och kunde till och med förvrida synen på människor. En gårdstomte kunde tjuva skörd från en annan gård och ställa till problem på den egna gården om bondeparet inte skötte sitt jobb. Tomtar emellan kunde inte vistas tillsammans och det var ofta att de råkade i slagsmål med varandra.

Tomten krävde inte mycket i gengäld för sitt gårdsarbete; han ville endast ha en skål med gröt, smör och mandel på juldagen, möjligen ett par nya vantar inför vintern, lite tobak och en sup - något annat hade gjort tomten arg och antagligen fått honom att lämna gården. Man var därför mycket noga med att inte reta upp tomten på något sätt, t.ex. genom att plocka upp en av hans vantar som han tappat på marken, fjäska eller skämma bort honom med saker (för då kunde han bli lat och vägra lyfta ett handtag). Han kunde till och med irritera sig på hästar, om de i hans ögon bar fel färg. Således var tomten ganska oberäknelig, och det bästa sättet att behålla en gårdstomte var därför att arbeta flitigt på gården och se till att alltid ha hans grötskål framme på juldagen, samt att sticka nya vantar åt honom varje år. Var fick man då tag på en sådan här liten varelse? Antingen kunde man köpa honom på vissa ställen ute på landet, eller utförde man en speciell magisk rit som lockade tomten till gården. Det enklaste var dock att lägga ut ett par vantar och en skål med gröt på juldagen. Så här berättar en person från Gunnarsnäs:

"Det var på ett ställe, som drängen hade lagt sin rökpipa i stallfönstret. När han kom och skulle ha den, så var den borta. Men nästa morgon, så log hon i fönstret. Då förstod drängen, att det var tomten, som hade lånat henne, och för att han skulle vara snäll vid tomten, så lade han pipan i fönstret varje kväll, så fick tomten röka om natten. Drängen behövde aldrig rykte hästen, för det gjorde tomten."

Gårdstomten arbetade i det tysta och var en ytterst konservativ varelse. Han höll starkt på det gamla och avskydde moderniteter. Han höll troll och andra oknytt borta från gården. Fylleri och annat ovårdat beteende tolererades inte av tomten, och han var frisk med att utdela örfilar åt dem som inte lydde. Han kunde prata med djuren i ladan genom ett speciellt tomtespråk. Tomten var således på många sätt magisk och övernaturligt, även om han var en vardaglig företeelse i det äldre Sverige - dokumentation om gårdstomten går ända tillbaka till medeltiden. Det var sällan man fick en skymt utav honom, och fick man lyckligtvis det, var det endast en snabb blick under kvällstid. Han bodde i gamla lador, smedjor och kvarnar, men kunde även finnas på skepp och andra båtar. Kringresande, men föredrog att stanna på en plats som han tyckte mycket om. Ville man som bonde bli av med sin gårdstomte, kunde man utföra en viss sed, vilket dock kunde förarga tomten så mycket att han tog med sig ladugårdstaket. Även om gårdstomten mer eller mindre såg likadan ut överallt (hans hemvist sträcker sig även in i Norge och Danmark), kunde han i vissa delar av landet ta en mer obskyr skepnad. Nere i södra Sverige har det rapporterats om tomtar som hade ögon i pannan, och vissa som till och med helt saknade huvud!

Nuförtiden finns det knappt några gårdstomtar kvar på bondgårdarna i Sverige. Gårdstomten, som avskyr städer och stora folkmassor, har istället flyttat ut i skogen och blivit skogstomte. Där lär han bo ett tag till, tills bondgårdarna åter gått tillbaka till traditionella tillvägagångssätt att så, skörda och mjölka. De flesta andra väsen i Sverige, har på grund av urbaniseringen och modernismens framfart flytt människans hemvist, för att istället finna tilltro till skogen. Tomten är inget undantag och med tanke på hans retliga och envisa sinnelag, så lär han inte visa sig på de svenska bondgårdarna på ett bra tag framöver. Till skillnad från vad många tror, var inte gårdstomten bunden till kristen tro, utan till folklig hednisk tro. En berättelse från Lerdal beskriver detta bäst:

"På ett ställe hade de en tomte och allt var så ordentligt och bra, och kreaturen voro feta och välskötta. Varje jul band de ett par vantar, som tomten skulle ha på julkvällen. De skulle ligga på huggkubben och grötfatet skulle stå bredvid. Men sonen där läste till präst och han tyckte detta var hedniskt bruk och vantro. Han tog vantarna och gömde undan dem i en låda. Efter den tiden började det bli förfall på gården, boskapen blev mager och ville inte trivas. Far och mor visste inte om, att de gjort tomten emot på något vis och kunde inte förstå, vad det berodde på. Men så hittade de vantarna i en av sonens lådor och då frågade de honom, varför han gjort så. "Dem skall jag ha, så att jag kan bevisa på yttersta dagen, vad tro I har haft", sa prästen. Detta hörde tomten, och den natten brann ladugården upp."

Man kan på många sätt finna tomten lustig och kanske till och med festlig, men se det tycker han inte om! Tomten saknar nämligen humor och uppskattar inte människans finurliga upptåg. Han kommer därför att vänta tills att det nya och moderna försvinner, så att det gamla och traditionella åter kan få sin rättmätiga plats i ladugårdens höloft. Så envis, så bitter, så förargad är han över nutidens Sverige.

Under husgolvet

När husmor i äldre tider skulle kasta ut kokvatten, kom det sig att hon samtidigt ropade "huka er vättar" eller "se upp där nere". Till vem var dessa rop riktade? Vättarna - ett folkligt svenskt väsen som i mångt och mycket liknade gårdstomten. Vättar var småfolk som levde under husgolv, men ibland även under träd och stenar. Likt tomten föredrog de att klä sig i grått. De var av ett illsinnat kynne och levde mer isolerat från människan än andra väsen. Vättarna hade egna samhällen och ville helst inte komma alltför nära människan. De ansågs tjuvaktiga och besitta en oneklig magisk kraft, ty om man på något sätt störde, irriterade eller hotade dem, kunde de ge en sjukdomar, likt allvarliga brännblåsor eller värre. Vättar kunde även förvandla sig till paddor och till och med göra sig helt osynliga. Man var därför extra vaksam med att aldrig skada vare sig vättar eller paddor, då detta kunde ge olycka och fattigdom för gården. Straff som vättar kunde använda sig av, var bland annat att skapa otur med djuren, eller till och med bränna ner hela gården.

På samma sätt kunde bondeparet erhålla lycka och rikedom om de på något sätt hjälpt en vätt. Historier, som denna ifrån Färgelanda, berättar om kvinnor som hjälpt till med förlossningar och som därefter blivit rika:

"Det var på ett ställe de hade en vattentunna ståenes i ett kök. Så kom det in e lita gumma. "Nu får jag då riktigt säga ifrån, för nu kan vi inte ha't på detta viset längre. Erat golv är vårt tak, och det rinner så galet ifrån denna vattentunnan ner till oss." De flyttade vattentunnan.
Men en gång kom det upp en karl nerifrån och ba att frun skulle komma ner och hjälpa dem, för hans hustru skulle föda barn. Och hon gick med, och det var så snyggt och fint där nere. Och hon hjälpte dem, så det gick bra. Och när det var färdigt, så gick mannen fram till henne och sa: "Håll upp förklät, så ska du få någonting. Det ser inte något vidare ut nu, men göm det i alla fall, och se på't i morgon!" Så tog han och slog nånting i förklät på henne, och hon tyckte det var hyvelspån, men hon gömde det i alla fall i byrålådan, och på morgonen, när hon titta på't, så var det gullpengar."

Andra sagor beskriver hur bönder har flyttat lador som stått på vättars boningsplats, och därmed blivit rikt belönade. Som tack för hjälp kunde vättar även låta människor skåda deras bröllop, som sades vara mycket ståtliga och vackra.

Om man, antingen avsiktligt eller av rent misstag, skadat en vätt, kunde det hända att man var tvungen att lägga ut mat på så kallade vättehögar, för att återgälda misstaget. Relationen mellan människa och vätt var ofta komplicerad. Ibland kunde vättbarn få för sig att leka med vanliga människobarn, något som kunde reta upp husmor och driva henne till att kasta kokvatten på vättbarnen. Resultatet av sådana möten var olycka, gårdsbränder och sjukdomar. Vättar ville för det mesta bo i sina egna samhällen, där de kunde leva ostört, frånskiljda från människor. Ordet vätt användes flitigt förr, för att beskriva olika slags övernaturliga väsen, såsom asar, vaner och alver. Vättar är således ett uråldrigt folkslag som manifesterats i olika skepnader under århundrades lopp i Sverige. Nästa gång du spiller vatten på spisen, var noga med att förvarna vättarna, ty annars kan det gå dig illa!

På villgräsets marker

På grund utav att jordbruket utgjorde den huvudsakliga arbetssysslan under äldre tid i Sverige, blev många män tvungna att arbeta ensamma i skogen under en längre tid. Det kunde röra sig om jakt, kolning eller skogavverkning. Under dessa ensamma stunder i skogens inre sköte, inträffade många märkliga ting, såsom här ifrån Tisselskog berättas:

"En gubbe var till skogen på tjäderspel. Rätt som han stod där, så tyckte han att det skramlade till på ett berg, som om en älg skulle ha rusat upp. Men så fick han se ett väldigt fint fruntimmer, som gick och band med silverspetor. Det klingade så vackert i spetorna och så blänkte de i solen. Hon kom och talade till honom, men han svarade inte. För att han skulle bli av med skogsråa, så gick han över rinnande vatten. Hon skulle inte kunna gå över sådant vatten. När han kommit över bäcken, så spelade det tjädrar överallt. Det satt en fjäder i varenda topp. Han sköt det ena skottet efter det andra, men det vara bara fjädern, som föll ned, tjädern fick han aldrig se. Skogsråa gycklade med honom, fast hon inte kunde ta sig över bäcken."

Så berättar en person från Tisselskog i Dalsland, en av många, som fått uppleva skogsråas magiska konster och förförelser. Skogsråa var en vacker kvinna som härskade över skogen och djuren. Om man såg henne framifrån var hon skön och hade lockande rådjursögon, men om man fick syn på henne bakifrån, blev man vittne till synen av en ihålig rygg som ett gammalt träd. Under sin klänning hade hon en svans, oftast en rävsvans. Hon hade förmågan att lura till sig män med sin skönhet, för att därefter fånga deras själ. En man som fäst sig vid skogsråa var för evigt fast i hennes våld. Flertalet sägner berättar om män som lämnat sin familj och sina barn, för att leva sitt liv med skogsråa ute i skogen. Andra sagor beskriver hur män som träffat henne plötsligt slutade att prata och blev mycket isolerade inombords.

Skogsråa, som hade total makt över skogens djur, kunde därmed även råda över jaktlyckan för männen ute i skogen. Ville det sig illa ledde hon bort alla djur ifrån jägaren, så att han fick lunka hemåt till stugan utan något byte. Hon kunde även blåsa i bössans pipa så att den slutade fungera. Liksom många andra naturväsen kunde skogsråa förvandla sig till olika skepnader, oftast en ful gammal gumma. På samma gång kunde hon förvrida synen på människan; vissa sägner berättar om skogsrån som lurat män ut i kärr, då de trott att de legat hemma i sängen. Således kunde skogsråa villa bort män i skogen så att de gick vilse och aldrig kom hem igen.

Men skogsråa var inte bara en elak och förförande kvinna, utan även ett hjälpsamt och snällt väsen, om man tog henne på rätt sätt. Hjälpte man henne, till exempel genom att bjuda på mat ur sin matsäck när man var ute och jagade, hände det att man kunde bli rikligt belönad. Bland annat kunde hon göra bössan magisk så att den alltid träffade sitt byte. Andra historier berättar om kolare som somnat till, men väckts upp av ett skogsrå, då milan stått i brand. Här finner vi ett klart sammanband mellan samtliga naturväsen; de var svåra att förstå sig på, men tog man dem på rätt sätt, så kunde de vara mycket hjälpsamma och vänliga. Deras natur gjorde att de lätt kom i konfrontation med människan, och tyvärr ofta på fel sätt. Skogsrå älskade karlar, och var därför alltid intresserad av att lura till sig en man ute i skogen. Ofta utvecklades de intima relationerna mellan man och skogsrå till samlag. Till sist bröts mannen av från verkligheten och kunde inte längre nås, varken av fru eller barn. Så här lyder en redogörelse ifrån Ärtemark, då en man blev totalt uppslukad utav skogsråas starka krafter:

"En gång så förstörde hon en brudgum, så han aldrig kom till bröllopet. Han var på väg till bröllopet och red genom en skog. När han kom mitt på skogen, så kom det en vådligt grann tös fram till honom. Han ville rida vidare, men hon tog tag i tyglarna på hästen och höll den. Till slut så övertalade hon honom. När han kom hem, var han konstig. Och han ville inte se sin fästmö mer. Han bara tala på jänta, han hade i skogen. Var natt så var han i skogen hos henne."

Vad kunde man då använda för att skydda sin själ från att bli förförd utav skogsråa? För det första var man noga med att aldrig gå var som helst i skogen, för om man råkade trampa på villgräs - gräs som skogsråa gjort magiskt - kunde man lätt villa bort sig. Svordomar och bibliska ord brukade även hjälpa mot skogsrån, om än i kristen tid. Man skulle aldrig skämta om eller med henne, för hon förstod sig inte på vad skämt var, och kunde därför bli vred. Vidare kunde man ta tag i hennes rävsvans, för det tyckte hon inte alls om. Om man ville förebygga att ett skogsrå inte skulle kunna ta sig in på natten och förföra mannen i huset, för det hände ibland, så kunde man använda sig utav växterna Tibast och Vendelarot. Vissa sägner beskriver till och med hur vitlök kunde fungera som avstötare mot skogsrån när man var ute och jagade. Andra saker som skogsråa avskydde var eld och stål. Man kunde även försöka att på artigt sätt tacka nej till hennes sexuella inviter, vilket hon i de flesta fall hade accepterat.

Hennes skönhet och vackra klänning måste ha utgjort en stor lockelse för män, speciellt de yngre, som hade turen, eller oturen, att träffa på skogsråa ute i skogen. Kanske var hennes själ på vissa sätt sårad och förargad över hur hon blev behandlad. Enligt nordisk tradition ska Oden ha ogillat henne så starkt, att han jagade iväg henne i skogen som villebråd. Samtidigt så ställde hon till det för många unga män. Nygifta brudgummar som fick sina äktenskap splittrade, män som till och med under 16- och 1700-talet blev dömda i ting för att ha ingått relation med skogsråa, varav minst en dödsdom är dokumenterad. Trots att skogsråa på många sätt kunde vara snäll och hjälpsam, var hennes starka sexuella dragningskraft något som slutgiltigen gjorde henne till absolut livsfarlig för den som träffade henne. Det bästa är att helt undvika detta naturväsen, i den mån man kan. Och får man en kall månskensnatt höra ett högt och elakt skratt ljuda emellan träd och grenar, gör man bäst i att vända om och gå hem, för den som låter sig lockas utav skogsråas vackra anlete, kan skönhet och njutning sluta i dödens öppna armar!

Vid sjöns utkanter

"I sjön Edslan har sjöråa funnits. Jag har sett henne med egna ögon. Då jag var nere vid stranden, fick jag se, att hon gick på vattnet utefter det västra landet. Det var ett stort fruntimmer. Det var som en lång vit slöja, som flaxade efter henne på vattnet.
En gång var min bror och jag vid Edslan och metade. Då fick vi plötsligt se, att det hade blivit en massa vitt skum efter stränderna, och det var inte vinden, som hade rört upp det, för det var alledeles stilla och lugnt. Det var en sägen att sjöråa tvättade kläder, när man fick se sådant. När de fick se den företeelsen, var de säkra på, att det skulla bli storm. Det dröjde inte länge, förrän sjön kom välvande, och då gick vi hem."

Karl Anderssons berättelse ifrån Tollersbyn i Edsleskog år 1862, ger oss en ganska god uppfattning om vad man har att göra med ute på sjöns okända vågor. Sjöråa var ett mycket vackert kvinnligt väsen som levde i och nära sjöar. Hon styrde över vattnets krafter och hade en fiskstjärt, med vilken hon kunde locka nyfikna män. Precis som många andra naturväsen kunde sjöråa ta formen av någonting annat, i hennes fall som en käring eller gädda. Och likt andra naturväsen var sjöråa en väldigt oberäknelig varelse, som kunde skänka lycka åt de hon råkade tycka om, och skänka elände och olycka åt dem som hon fann mindre trevliga. Hon tyckte mycket om spratt, men ofta fick de ödesdigra resultat. Berättelser beskriver hur sjöråa vält omkull båtar och hällt ut lasten i sjön. Hon var lekfull, erotisk och vacker, vilket måste ha gjort att många män kvickt kom att glömma bort sig när de såg henne sitta på en sten och kamma sitt långa hår. Andra män, som denna jägare ifrån Håbol, kan ha gjort det motsatta och därmed även kommit undan med livet i behåll:

"En jägare kom gående vid Käringvattnet. Där träffa han ett sjörå. Hon ville följa honom över skogen. Det var dock inte jägaren med på utan siktade och sköt på sjörået. Detta gjorde emellertid inget vid henne, hon var lika trå. Då gick han hem efter käringens vigselring och la i bössan. När sjörået fick det skottet, ramlade hon i vattnet och dog. Men vattnet blev rött som blod och efter detta växte det fullt med blodiglar i tjärnet."

Nära de svenska kusterna

Men sjöråa var inte ensam, utan sägs även ha haft en make, havsmannen. Havsmannen brukade ha för vana att förvandla sig till en sjöman, för att därefter uppsöka andra bortresta sjömäns fruntimmer och förföra dem. När sjömännen kom hem efter långa resor ute på havet, blev de bemötta utav att deras fruar var gravida. Barnen kom ut defekta, med gröna ögon och fötter som liknade sälens tassar. I gengäld, som en sorts ursäkt för vad han gjort, brukade dock havsmannen hjälpa sjömännen ute på havet, så att fartygen inte hamnade på storm eller gick på grund. Han var därför en ganska listig varelse, som först handlade till sin egen fördel, endast för att sedan återgälda handlingen med osjälviskhet och hjälpsamhet.

På tjärnets sankmarker

Det hände förr att lantmätaren kom ut på gården för att mäta upp var gränserna till andra gårdars ägor gick. Det hände även att han mätte fel, något som han måste ha ångrat in till sin död. Då han återuppstod, blev resultatet en liten vredsinnad gubbe som vandrade omkring på gamla vägar med en starkt brinnande lykta i handen, iklädd grå eller gröna kläder. Han kallades för lyktgubben. Denne lille herre brukade vaka över skatter och se till att människor inte flyttade sina markgränser utan tillstånd. Ofta lät han någon följa hans sken i natten, och ljuset från lyktan var så stark, så att man inte kunde urskilja vare sig gubbe eller lykta. Plötsligt släcktes lyktan och allt blev kolmörkt. Då befann sig offret inte mer än några fotsteg från en sjökant, ett kärr eller en myr. Drunkningsolyckor blev därför vanliga i sammanband med att man följde efter lyktgubbar på vägarna, och därför var mödrar mycket noga med att informera sina barn om att aldrig gå med en lyktgubbe ut i skogen på natten. Det var nämligen under fullmånens natt som lyktgubbarna brukade vara aktiva. Och blev man inte sjuk av att blott vistas nära honom, kunde han under vissa stormiga nätter till och med fara in i kroppen på en och där övergå till elaka tankar som kunde göra en djävulskt besatt och bli förlöpare åt Satans vagn när han var ute och reste.

Lyktgubben kunde dock ibland vara snäll, och hjälpa en hem om man gått vilse i skogen. Som tack var det ytterst viktigt att man gav honom en liten peng för besväret, annars kunde han bli så vred, att han utdelade örfilar eller till och med förvred synen på en, så att man inte kunde hitta hem igen, även om man så stod en meter från husdörren. Väldigt få berättelser skildrar lyktgubben som en trevlig varelse, men om man tog han på rätt sätt, hände det att man blev rikligt belönad, såsom här förtäljes i en saga ifrån Grinstad:

"Här på Klöveskog skulle det vara en skatt. Det var en bonde som såg ett ljus i skogen var natt på samma ställe. Det var en lyktgubbe, som vakta en skatt. Så hade bonden hört, att han skulle ta en kittel eller gryta och lägga en hoper saker i och gå ut i skogen och ella strax intill där som den andre ella. Och det gjorde han. Då kom den som vakta skatten och skulle se, vad det var. "Vad har du i din gryta?" sa han. Och han visa, vad han hade, men så sa skatteväktaren: "Kom nu ska du få se vad jag har i mi gryta, det är allt bättre det!" Bonden följde med, och medsamma som han kom fram, så kasta han en stålbit i grytan. Och den alldeles försvann, och skatteväktarn med. Och gubben fick grytan, och den var alldeles full i guld och silver, så han skulle fått så mö förmögenheter så."

Vid bäckens vattendrag

"Jag har hört berättas från min farfars ungdom, att nere vid Hälänga kom en så grann häst upp ur vattnet och gick till de andra hästarna, som betade där. När de tog in sina hästar, så tog de den främmande hästen med, och han lät sig fångas utan vidare, bara de hade kastat stål över honom. Han var hos dem hela sommaren, och han var snäll och bra. Så var det om hösten. De släppte ut hästarna på bete på samma äng. Men när de hade tagit grimman av näckhästen, så satte han av rakt ner i sjön, så att vattnet forsade om honom. Sen fick de aldrig se honom mer."

Den "näckhäst" som personen ifrån Skållerud nämner i sin berättelse, var näcken i skepnad som bäckahästen. Näcken var ett manligt, erotiskt väsen som höll till vid vattendrag, sjöar, bäckar och älvar. Han hade oftast hår eller skägg utav sjögräs och fanns oftast naken, om inte han tagit skepnad som en gråklädd gubbe med röd mössa, en stor vit häst, eller andra varelser och föremål. Näcken trånade efter att nå himmelriket, men eftersom detta aldrig kom på tal, spelade han sorgsen musik på sin fiol. Han kunde ofta locka till sig antingen kvinnor, som han lurade till att tro vara deras egen fästmö, eller män, som han lärde att spela fiol. De män som ville bli undervisade i spelmansteknik utav näcken, var tvungna att infinna sig vid bäcken tre torsdagar i rad. Den tredje torsdagen dök näcken upp och krävde snus, kött, brännvin eller tre droppar blod ifrån spelmannen. Efter det spelade mannen och näcken hela natten. På morgonen var spelmannen en fantastisk fiolmusiker, men blev ofta som gengäld, besatt av en magisk kraft som gjorde, att när han väl börjat spela för människor, inte kunde sluta. Människorna som lyssnade till hans musik slutade heller aldrig att dansa, och inte förrän någon tog en kniv och skar av fiolsträngarna på spelmannens instrument, blev förtrollningen bruten.

Näcken kunde även lura till sig människor nära vattnet och dränka dem. Vissa stunder förvandlade han sig till en bäckahäst och lät barn rida på hans rygg. Ju fler barn som ville rida, desto längre blev hästens rygg. Till sist sprang hästen ner i bäcken och dränkte hela barnaskaran. Det enda som man kunde göra för att stoppa en bäckahäst på väg ner mot vattendraget, var att kasta stål framför hästen. De bönder som tog hem bäckahästar till sina gårdar genom att kasta stål över dem, gjorde ofta ett kap, då bäckahästar kunde ploga alla åkrar på en endaste dag. När det led mot kväll fick dock bäckahästen tillbaka sin kraft och kunde därför oftast fly sin väg, samt dra med sig sitt offer ner i sjön. Därför var det vettigt att binda ett löst tygstycke vid kläderna, så att man själv inte följde med när bäckahästen rymde från gården. Man kunde även på andra sätt hindra näcken från att dränka en när man var ute och badade i sjön; spotta tre gånger på en sten och kasta ut den så långt som man ville ut och simma eller doppa saxar och knivar i vattnet. En gumma ifrån Ärtemark, född år 1855, berättar följande:

"I min barndom skulle vi alltid binda necken, när vi skulle i vattnet och bada. En var så dum på den tiden, så en trodde, att han skulle göra en ont. En kastade något utåt vattnet och skrek:

Far din var en ståltjuv,
och mor din var en nåltjuv.
Hi ho hagla!"

Något eggjärn hade vi i vattnet strax intill land. Det fick ligga i, medan vi badade. Det kallades att en skulle "binne necken".

Ute på kullarnas vidsträckta fält

Naturens fenomen har alltid fascinerat människan. En av de främsta tider på dygnet då världen ter sig annorlunda för oss, är natten. Under denna tid då månskenet sakta sjunker ner mellan trädgrenar och dalar, kan det på myrmarker, sjöar eller kullar med fuktigt gräs uppstå dimma. För många är detta i sig häpnadsväckande och lockande, men för våra förfäder betydde det endast en sak: att se till att hålla sig inomhus. För därute befann sig övernaturliga och farliga väsen som kunde skada människan och förvrida dess syn. Dessa varelser kallades älvor och var ett feminint, kollektivt naturväsen som levde i älvahem. De sägs ha bott hos näcken, och kanske till och med varit hans döttrar, men ingen vet säkert. Älvor var oftast osynliga men kunde även förvandla sig till olika skepnader och djur. Oftast var de små, vitklädda kvinnliga varelser med skönhet som lyste i natten. Drottningen var den vackraste utav dem alla, med en krona på sitt huvud.

Om man, när på vandring ute i skogen, råkade stöta på en ring där gräset var glest och torrt, gjorde man bäst i att vända om hem - för det var nämligen en älvaring. Älvaringar uppstod genom att älvor dansade och spelade runt, runt, tills gräset nöttes bort. Vågade man gå in i denna älvaring, drog man ofta på sig olika typer av åkommor; blåsor, hudeksem (eller älvabläst som det även kallades) och blod utblandat i urinen - sjukdomar orsakade utav älvors andedräkt. Värre upp var det om man mot förmodan fick för sig att göra sina behov i en älvring - detta ledde utan tvekan till svåra sjukdomar, och hade man otur, så kunde man till och med bli biten utav en älva. Detta berättar en person ifrån Frändefors om:

"Mamma hade blivit biten av en älva. Det var i ett finger. Hon hade varit och tvättat i bäcken. Där var långt gräs, och hon hade kommit att vara på en plats, där gräset låg slätt efter backen. Det var älvor, som bodde där.
Hon fick lära sig av en käring, att hon skulle ta en linnelapp om fingret, och när det blev samma veckodag, som hon hade blivit biten, så skulle hon ta av lappen och kasta den, där hon hade tvättat. Men det skulle inte göras, förrän efter det solen hade gått ner."

Älvor var huvudsakligen nattväsen och tålde inte solljus. Hann en älva inte hem innan gryning blev hon förvandlad till en dagståndare. Dessa var osynliga, och råkade man då ha oturen att komma nära en sådan, hände det ofta att älvan blåste på en med sin andedräkt och gav en sjukdomar. Det enda sättet att skydda sig mot älvornas sjukdomar, var att smörja älvkvarnar; små skålgropar i stenar och berg, och sedan t.ex. hyvla av lite guldspån från en ring, vilket man sedan lade i groparna, som en sorts offring till älvorna. Likt andra svenska naturväsen, avskydde dem stål, så detta kunde även användas till försvar mot deras farliga sjukdomsspridning.

Något som älvor även kontrollerade, var tid och rum. Om man en natt gick förbi en älvring, kunde en älva, eller ännu värre - älvadrottningen själv - bjuda in en till att dansa och ha roligt. Eftersom tiden för älvorna stod stilla, kunde man utan bekymmer roa sig med dessa väsen, ända tills det var dags att säga adjö. Då hann nämligen tiden ifatt en och man åldrades plötsligt väldigt fort. Älvor var, oavsett hur vi idag presenterar dem, farliga väsen som både kunde lura och skada människan. Deras skönhet lockar, men de som är kloka, gör nog bäst i att låta bli långa vandringar i skogen kring nattetid...

Inuti bergens djupa vrå

"På ett ställe var en liten flicka ute och lekte. Rätt som det var blev hon borta. De letade överallt, men det stod inte att finna henne. En dag därefter fick de se flickan sitta uppe på ett berg. De skyndade efter henne. Då talade hon om, att hon varit inne i en fin sal full med silver och guld och rara grannlåter. Hon hade blivit fägnad, men hon hade inte kunnat äta, för det var inte sådan mat som människor brukade äta.
Flickan lärde sig aldrig tala som folk. Hon skorrade så konstigt."

Så lyder berättelsen från en person ifrån Torp, som kom att uppleva en av fasorna med bergtagning. Bergtagning gick ut på att en människa, oftast en kvinna som nyligen fött barn, blev bortrövad från sitt hem och istället fick leva en längre period inuti ett berg. De varelser som låg bakom dessa illdåd kallades troll. Trollen var små, smutsiga väsen med långa och spetsiga öron, kosvans hängande därbak, stora och platta fötter med oftast bara tre eller fyra tår, lång och stor näsa, samt luden hud. Olika folkberättelser beskriver troll på olika sätt, främst för att de likt andra naturväsen, hade förmågan att omvandla sig till olika föremål och varelser. Ibland har de varit stora och kraftiga, och till och med vackra.

Troll var ett kollektivväsen och trivdes därför att leva i grupp med andra troll. De skötte egna samhällen och firade egna traditioner, seder som härstammade från förkristen tid. I sammanband med detta fanns ett drypande hat mot Kristendomen hos troll, och de tålde därför varken biblar, psalmer eller kors. Deras fiende var kyrkan och den höll dem sig långt borta ifrån. Deras hemvist fanns istället i stora berg, så kallade "trollberg", där de levde sitt eget liv. Det hände dock att de ibland stötte samman med människor, och då oftast ställde till fanskap.

En vanlig företeelse i äldre tider, var att trollmor rövade bort ett nyfött barn och istället ersatte det med ett av sina egna trollknytt. Dessa barn kom att kallas bortbytingar, och kunde urskiljas på sin utveckling; hur mycket de än åt, så växte inte deras kropp, och tala kunde de heller inte göra. Trollmor var dock nöjd med att få låta sitt barn växa upp bland människor, samtidigt som hon tycks ha tagit väl hand om människobarnet. Oftast tappade barn som växt upp hos troll, efterhand sina trolldrag och blev istället en vanlig människa precis som alla andra. Ja, förutom det faktum att det fortfarande besatt den enorma styrka som troll var i fog till...

"En gumma som bodde i Mo stom, brukade få påhälsning av trollen. En gång kom bergtrollet och lånade pengar av gumman. Hon vågade inte neka utan lånade trollet pengar. När trollet kom och betalade lånet, så gav hon gumman en rågad kappe med kopparslantar. Det var så med allting som trollen lånade, de gav mångdubbelt tillbaka."

Precis som denna berättelse ifrån Mo beskriver för oss, var troll likt andra naturväsen, inte enbart ondsinta. Vanliga människor kunde göra affärer med dem; hyra in dem som arbetskraft, låna pengar eller till och med köpa deras magiska kunskaper. Troll var trollkunniga och det kunde bland annat märkas under julnatten, då trollbergen höjdes upp utav gyllene pelare och, för alla att skåda, visade vad som fanns inuti...

En utav anledningarna till att människor starkt ogillade troll, var inte bara för deras lumpna och smutsiga utseende, utan även för deras levnadsstil och moraliska uppträdande. Troll var nämligen tjuvaktiga, giriga, lögnaktiga och oftast avundsjuka. De rådde oftast över trollskatter, som de förvandlade till någonting helt annat, och sedan gömde lite här och var i skogen. De var därför mycket rika väsen och hade knappast någon tanke på att dela med sig med någon annan. Om de kände sig trängda, kunde de lätt rulla ihop sig till en boll och tumla iväg utan några som helst hinder.

Om man ville avvärja sig mot troll, var ett kristet kors ett bra skydd. Precis som andra naturväsen tålde de heller inte stål, och därför kunde man lägga en bit utav detta i dopsängen hos det nyfödda barnet, för att undvika att det blev ersatt med en bortbyting. Trollen, trots sin nära relation till naturen, hade även vissa problem med den. De tålde inte solljus, och om de råkade bli träffade utav det, förvandlades de kvickt till sten. På grund utav detta var troll endast aktiva under nattetid, då de tisslade och tasslade emellan granskogarnas träd. Så spenderade de många, många år, för troll blev för det mesta väldigt gamla - minst tre ekskogars levnadstid. Därför, om du någon gång får för dig att vandra i skogen på natten, se då upp, för du vet aldrig var ett elakt troll må ha sin inskränkta boning...

Avslutning

Naturväsen är ett sätt för människan att personifiera naturkrafter, och att därmed skapa en värld där magi och rationellt logiskt tänkande samsas sida vid sida. Dessa varelser låter därför människan genom abstrakt tänkande genomgå, förstå, uppleva och vidarebefordra livserfarenheter - upplevelser som man kanske inte vill tala om i direkt och uppenbar mening för andra. En gårdstomte kan lika gärna vara en girig grannbonde, ett skogsrån skulle i verkligenheten kunna vara den där vackra pigan från gården intill och trollen i mångt och mycket ses som nordbons motreaktion mot Kristendomens intågande.

Därmed behandlar sagoväsen de inre realiteter som man ofta tenderar till att undvika i det verkliga livet. Med mytologiska varelsers hjälp kan människan måla upp en händelse och låta ett partiskt resultat framhävas. Vardagssituationer som grannens egoism, svärmors skvaller, faderns otrohet eller barnens magiska fantasi, kan dynamiskt framställas genom att istället låta icke-mänskliga varelser ta deras plats. Samtidigt reflekterar dessa väsen värderingar och moral som är aktuella under den tid de upplevs.

Att följa med den vackra älvan in i skogen är livsfarligt, att inte hålla sig god med gårdstomten eller lyktgubben kan leda till din gårds förfall, och att inte hålla barnen inomhus under kvällstid kan låta dem bli ett lätt rov för en hungrig mörksugga. Således fungerar dessa väsen som sätt att föra vidare kunskap och livserfarenhet. I verkligheten kan mötet med en ung vacker kvinna i skogen leda till en familjs upplösning, att vara elak mot sin granne kan i mångt och mycket slå tillbaka på en själv och att låta barn springa ute efter mörkrets timme kan göra att de kommer till skada. Dessa varningar och livsmöten ryms inom den värld där natur- och sagoväsen har sin hemvist.

Samtidigt utgör dessa varelser en perfekt grund för spännande sagor, fascinerande myter och begrundande framtidsmöten med det okända i skogen. Såväl yngre som äldre finner en stark kärlek, en djupt förankrad tro till det som deras förfäder skrivit och upplevt. Vi tror våra nära och kära när de berättar för oss om en sak som möjligtvis låter irrationell, men som ändå utgör en del av det okända som vi människor inte har tillräcklig kunskap om. För 200 år sedan fanns inte TV, radio eller dator, så det var ganska naturligt att under nattens timmar sitta och berätta sagor för varandra framför den sprakande brasan. Här fyller myterna ett underhållningsvärde som lockar nyfikna sinnen till fantasi och drömmar.

Vare sig man lägger vikten på naturväsens symboliska och praktiska betydelse, eller fast och beslutet tror att de som fysiska varelser i våra djupa skogar verkligen existerar, så är en sak säker; de är, och kommer alltid att utgöra, en otroligt viktig del utav vårt nordiska kulturarv. Att separera de mörka mossorna från den mystiske lyktgubben, är detsamma som att ignorera och urholka hundraåriga, i vissa fall till och med tusenåriga kulturskatter som förts vidare från generation till generation. Idag har det moderna samhället fördrivit alla skogsrån, alla troll, alla jättar och älvor. De lever än, men har gömt sig nere i de tysta och dimmiga kärren, och inte förrän de vet att deras närvaro åter är välkommen och älskad, kommer de att stiga upp från sin djupa dvala och bli ett med vårt folk igen.

Article Source: http://www.svenska-artiklar.se

"Nihilism som mentalt vapen tillåter oss att nå en närmare uppfattning om verkligheten som den är, genom att neutralisera erkända värderingar. Nihilism är först fatalism, sedan realism, och slutligen en heroisk form av idealism, där vi inser att våra liv blir vad vi gör dem till. Genom denna metod kan människans problem definieras, mer realistiska lösningar skapas och nya, hälsosammare ideal bildas." Alexis / Svenska Nihilistsällskapet - S.N.U.S. - Snus - www.anus.com/tribes/snus/

Please Rate this Article

 

Not yet Rated

Click the XML Icon Above to Receive Historia Articles Via RSS!