Svenska Artiklar, ditt artikelarkiv på nätet
Search:

Home | Historia


Mytens betydelse

By: Svenska Nihilistsällskapet - Svensk Nihilism

Den överrationella människan har förlorat sina drömmar - hon har förlorat sin myt. Eller har hon det? Det är på tiden att vi reder ut den gamla berättartraditionen, dess betydelse och funktion, och vart rationalismen egentligen leder oss.

Begreppet myt används inte här enligt den populärt moderna definition som brukar beskriva nämnda koncept som "en falsk historia", en lögn eller felaktig stereotyp. I teologiska sammanhang definieras "myt" däremot som ett gudomligt skeende, behandlande världens skapelse och undergång, människans och samhällsordningens tillkomst o.s.v. Myten är aldrig rum- eller tidsbunden, vilket kopplar den till människans drömmar, och vars attribut är symboler och liknelser som kräver tolkning.

Ordet "myt" har passande nog använts i dess moderna form sedan slutet av 1700-talet, d.v.s. från en tid då rationalismen och sekulariseringen slagit igenom. Rationalismen under Euhemeros 300-tal f.v.t. förklarade att dyrkan av gudar uppstår genom att historiska kungar av denna jord blivit så pass upphöjda på piedestal att de kommit att betraktas som varelser av gudomlig börd. Denna rationalistiska utläggning om hur religion har ett strikt historiskt ursprung, ägde rum under en tid då filosofer i Grekland redan under en tid hade börjat "sekularisera" och rationalisera den grekiska övärldens kultur. Det antika Greklands kollaps var strax ett faktum.

En mer intelligent förståelse för myternas uppkomst behandlar hur det finns ett starkt samband mellan myters uppkomst, struktur och utformning å ena sidan, och människans omedvetna psyke å den andra; vårt kollektiva medvetande, som styrs mycket av vår predestinerade biologi, skapar våra myter och sagor, som en mall för att få ut så mycket som möjligt ur ett folks potential. Berättande uppstår när människan försöker begripa universum och dess skapelse. Ett sådant beteende kan ha evolutionärt ursprung, som endast tillät samhällen som samlades kring ett långsiktigt mål med förklarande myt för att överleva.

Människan av i dag har oerhört svårt att relatera till det mytiska. Man förnekar förvisso inte att mer än det rensopat rationalistiska existerar - man till och med erkänner hur svårt "det andra" är att förstå - men man tänker i banor som gör väldigt långa avstånd mellan oss och det arkaiska "hjälpmedel" som vi i dag känner som myt eller saga. Erkännandet som nämnts görs med tveeggad attityd: hälften av människan fnyser med visst förakt åt det som till synes inte har en funktion (vi tycks helt enkelt förneka en funktion åt ett behov vi inte låtsas om), men andra halvan (kanske den mer omedvetna) känner respekt för detsamma. Men hur mycket är ren okunskap? Hur mycket är ointresse eller apati? Hur mycket är rädsla? Om vissa så uppenbart är sökande, men inget händer, är de då helt likgiltiga inför sitt öde? Kanske är det bara tidens tendens, där spirituellt desorienterade inte längre har någon självklar grund att stå på och därför inte vet hur de skall ta sig till.

Det visar sig att mycket i samhället trots allt har en klart mytisk struktur. Dessutom visar sig också en osäkerhet över vad som är myt; inte förrän moderna människor blir utfrågade rörande möjligheten att det ena eller andra fenomenet i dagens samhälle är mytiskt kopplat blir de medvetna om nämnda möjlighet och rent av bekräftar densamma till fullo. Ironiskt nog är detta ibland mycket utmärkande för en myt; den är så kollektivt utspridd och vardaglig, en så naturlig del i samhället, att den inte betraktas som myt just för den skull. Samma ironi förtydligar att det inte är förrän man rationalistiskt granskar och undersöker mönstren, som vi får vetskap om att det rör sig om myt. Innan dess känner vi inte ens till begreppet; på samma sätt som många ursprungsbefolkningar inte har ett ord för "arbete" - eftersom det vi betraktar som arbete bara är en av många självklara handlingar i deras vardag - eller inte har ett ord för "natur" - eftersom de känner sig som en obestridd del i den - så finns sällan ett avgränsande ord för "myt" för ett folk som lever efter en. För vi har myter även nu.

En särskilt tidstypisk och naturlig, omedveten (?) symbolik som uppstått hos den moderna människan, är den vi ser främst i slutet av populärkulturens spänningsfyllda filminspelningar av i dag. En särdeles vanligt förekommande och klichéartad scen, visar hur hjälten i filmen har en bomb framför sig att desarmera, eller måste hindra ett accelererande tåg eller en buss utan bromsvätska eller annat valfritt tungt kollektivt fordon från att störta i avgrunden några få kilometer bort. I absolut sista stund lyckas naturligtvis hjälten med det fantastiska konststycket att förhindra en katastrof. En millisekund innan sprängladdningen ramponerar jordklotet i småbitar, trycker han in rätt kombination. Med en millimeter till godo lyckas han få lastbilen med alla dagisbarn i att stanna precis på kanten till det dödliga stupet.

Vad betyder då detta? Den moderna människan känner undermedvetet på sig hur hennes civilisation är i upplösningstillstånd, samtidigt som den accelererar, med sin allt mer effektiva teknologi, mot avgrunden. Vår jord - vår värld som vi känner den - är i allt snabbare hastighet på väg att ruttna inifrån, p.g.a. överbefolkning, individens egoism, miljöförorening o.s.v. - alla mörka sidor i världen, som framkallar ångest i bakhuvudet på varje själ. Det framkallar också en myt. Denna myt är ett uttryck för den moderna människans behov av en hjälte, som räddar civilisationen från kollaps och undergång. Det accelererande tåget symboliserar vårt samhälle i sin helhet, med panikslagna passagerare (vi själva), som i sitt önsketänkande ser en orädd och kompetent individ göra rätt saker vid rätt tidpunkt för att rädda mänskligheten. Detsamma gäller för symboliken hos den tickande bomben, där hjälten precis innan den definitiva kollapsen räddar oss.

Detta kan tyckas vara en avancerad metafor, som inte uppkommer utan noga genomtänkt tankestoff. Men som Jung visat, så ger vårt undermedvetna prov på synnerligen sofistikerad symbolik bara genom att anlita djupt rotade behov, känslor eller arketyper, mer fokuserade och ärliga än de labyrintiska tankegångar som utgör våra rent rationella föreställningar. Nu talar vi dock bara om ett populärkulturellt fenomen; naturligtvis finns liknande symbolik medvetet applicerad i konstarter av i dag. Men just "i sista sekunden"-symboliken tycks vara ett utlopp unikt för det undermedvetnas domäner, och förefaller uppträda inom just populärkulturellt område.

En intressant jämförelse mellan äldre och modern tid är den mellan essensen i gamla och i nya sagor, vad som skiljer deras väsentliga innehåll åt. Den gamla folksagans funktion har bl.a. varit att genom metaforer och symbolik fungera som en vägvisare för ett ideal djupt rotat i det dåvarande samhällets sätt att fungera. Askungen handlade t.ex. om den inre människans utveckling och strävan mot högre ideal (ett slags "förfiningsritual"). Dessa gamla berättelser finns naturligtvis fortfarande hos oss till viss del och är fortfarande mycket populära bland många (dock i olika skepnader, med hänvisning till vad kommers kan åstadkomma en sagokultur), men den nya produktionen av sagor, som den moderna människan läser för sina barn, tycks ha ett fullständigt annorlunda ändamål och ett mycket annorlunda uttryckssätt.

Vad gäller böcker till de allra yngsta så behandlar "sagorna" främst ett slags simpel teoretisk övning; pekböcker som lär barnet skillnaden mellan en ko och en hund, eller böcker där barnet skall lära sig uttala de namn som vår kultur gett dessa djur och börja vänja sig vid att varje föremål har just ett specifikt namn, tillhör en särskild kategori (eller flera), har ett bestämt beteende och att det dessutom är starkt kopplat till ett system där vårt talade språk omvandlats till abstrakta figurer, något som knappast tillhört de gamla folksagornas muntliga tradition, där endast den egna fantasin satte gränserna för tolkningen av sagans liknelser.

Åt aningen äldre barn än så, finns böcker med faktiska berättelser, med ett bestämt händelseförlopp. I vissa av dessa finner vi sensmoraler, då med betoning på sistnämnda ordled. Det handlar mest om nutida sociala situationer i moderna unga människors liv, med förmaningar om hur en sådan bör bete sig. Symboler och metaforer - så som vi känner dem från folksagorna - förekommer mycket sällan. Rädslan för mörkret, som av barnet via en modern saga skall övervinnas, förekommer i vissa fall, men de mer komplexa vägvisarna är måhända bara ämnade de folksagor med rötter i äldre myter, som utvecklats under lång tid. Medan dåtidens gamla gubbar och gummor hade uråldriga traditioner - med sina eviga sanningar, utformade efter många livserfarenheter av "Versuch und Irrtum" - att luta sig på när de formulerade sina berättelser, så har dagens barnboksförfattare kanske inte mer än vår individualistiska moral att referera till, och anpassar barnsagorna till vad många är anpassade till i dag som vuxna: den funktionsdugliga medborgaren i ett köpslåendets vardag. Vad bristen på sagosymboler, som talar till själens utveckling, inneburit för det moderna psyket, tar sig ofta uttryck i tragiska tidningsrubriker.

Besynnerligt nog är kanske barnsagorna det enda tillfälle då vissa vuxna i deras egenskap av barnboksförfattare får tillfälle att upptäcka världen på nytt. Man skalar av den moderna världens ytliga attribut, dekonstruerar världen till de mest grundläggande frågorna och bygger därifrån upp en myt för barnen att rätta sig efter. Kanske blir därför barnböckerna i dag en form av terapi för vuxna, snarare än rättesnören för barn, särskilt då många barnboksförfattare inte tycks kunna hålla sig borta ifrån att krydda berättelserna med ordlekar, symboler och ironi som alla tillhör vuxenvärlden, och som ett oerfaret barn inte kan översätta till sitt nyfikna och jämförelsevis "konceptlösa" sinne.

Dessa barn blir snart vuxna, och den lilla kunskap om myter och sagor som många då tror sig ha, kommer tyvärr inte sällan från Walt Disneys tecknade långfilmer. Medan många under sin barndom glatts åt att ha sett dessa sagoklassiker som roande tecknade filmer, så får nästan lika många smolk i glädjebägaren när de upptäcker att det enda de egentligen känner till om vissa av de myter och sagor som tillhör deras kulturella arv, är det de sett ur Disneys animerade populära versioner, som mer eller mindre är synnerligen förvrängda i förhållande till originalen. Dessutom kan en del känna att det är en skymf mot ett kulturarv att just snedvrida och kanske förlöjliga litterära kulturarv som dessa. Man har således fått mycken barndom fylld med underhållning, tömd på mycket av den ursprungliga symboliken, som löpt igenom tidigare generationer som en röd tråd. Man kan t.o.m. känna sig nästintill kulturellt bestulen.

Det tomrum som symboliken lämnar, brukar Disney fylla med ny och annorlunda mening, ofta ett budskap eller en sensmoral, som är helt främmande i förhållande till originalets ursprungliga anda, och i stället anpassad till vad det moderna samhället för närvarande finner väsentligt, anpassad till dess egen myt. När man så jämför en Disneyfilm med den myt eller saga som inspirerat till densamma, så märker man ofta hur särskilda händelser eller attribut, som traditionellt varit väsentliga för mytens essens, avlägsnas till förmån för andra, helt enkelt för att de förstnämnda är "ur tiden", provocerande för en modern människa eller ett hot mot den moderna civilisationens myt och symboler. När man utan hänsyn till förlagan på detta sett lägger till och drar ifrån, så försvinner tyvärr själva kärnan i den ursprungliga myten, och när en kvarvarande del av de gamla symbolerna går hand i hand med tillrättalagda, moderna motiv, så upplever den observante tittaren troligen ofta en kulturellt absurd produkt.

Så vad är då det egentliga problemet? Vi lever efter en eller flera myter, betraktar dem inte som sådana, och de är därför naturligt integrerade i samhället, precis som myter bör. Vad är det då som saknas oss? Varför känner vi ändå som vi gör? Problemet har nog helt enkelt sina rötter i den moderna sekulariseringen, där det rationella och det själsliga skiljts åt, förnuftet fått monopol på människans sinne och upplevelse av världen, medan myten fått rykte av ett förträngt minne och gammalmodig vidskepelse. Allt som är naturligt sammanflätat i ett samhälle kan inte vanligtvis upptäckas som fragment, man har helt enkelt ingen anledning att göra det. Inte förrän människan grundligt undersöker världen "objektivt" blir hon medveten om begrepp som beskriver det klassificerade. Och det är detta som är så typiskt för den rationalistiska attityden: allt särskiljs i isolerade delar och kategoriseras, medan den organiska helheten och funktionen i regel ignoreras eller "glöms bort". Myten är, som sagt, likafullt kvar; uppenbarligen kan ett mänskligt samhälle - oavsett sin rationalism - inte undvika mytiska beteenden. Vad vi upplever och är del av är ändock en progressiv flykt bort från myten, vilket själsligt tär på oss eftersom detta maner så att säga motsvarar att fly sin egen skugga. Myten består, men det gör också det spirituella behovet, och den själsliga tillfredsställelsen uteblir.

När vi nu väl delat upp världen i kategorierna "förnuft och myt", är en del av dilemmat att vi inte erkänner vår världsbild som ett slags myt, d.v.s. som en tolkning av världen. Därför har vi måhända hamnat i fällan, där vi ser vårt beteende som obestridligt objektivt, när även vår världsbild är synnerligen subjektiv. Därför beter vi oss kanske mer fundamentalistiskt än de troende vi demoniserar. Den västerländskt kristna dualismen kan mot sin egen vilja ha hjälpt denna utveckling, med sin uppdelning mellan sekulär relativism och katolsk universalism. Det är fortfarande en i mångt och mycket kristen myt vi uppfyller, dock i rationaliserat och liberaliserat tillstånd. Detta skulle alltså kunna sägas vara vad som sker en kristen civilisation i den europeiska världsdelen vid slutet av sin kulturella levnad.

Fortfarande finns dock en idealism som längtar efter myten. Hur mycket man tycker sig förstå av dess väsen och hur belägen man är att återinföra myten i samhället som något väsentligt och erkänt, varierar mellan människor. Det tycks trots allt finnas en underliggande ström som genom subtila uttryck vill skapa något genom ett slags myt, inom nästan varje medium. Hur detta utvecklas återstår att se.

Article Source: http://www.svenska-artiklar.se

"Nihilism som mentalt vapen tillåter oss att nå en närmare uppfattning om verkligheten som den är, genom att neutralisera erkända värderingar. Nihilism är först fatalism, sedan realism, och slutligen en heroisk form av idealism, där vi inser att våra liv blir vad vi gör dem till. Genom denna metod kan människans problem definieras, mer realistiska lösningar skapas och nya, hälsosammare ideal bildas." Ensittare / Svenska Nihilistsällskapet - S.N.U.S. - Snus - www.anus.com/tribes/snus/

Please Rate this Article

 

Not yet Rated

Click the XML Icon Above to Receive Historia Articles Via RSS!