Svenska Artiklar, ditt artikelarkiv på nätet
Search:

Home | Konst


Mörksuggan - mörkrets härskarinna

By: Svenska Nihilistsällskapet - Svensk Nihilism

Få länder i världen är så rik på folktro och myter, som vårt vackra Sverige. Dels har vi detta kvar som en del av ett hedniskt kulturarv, där älvor och troll samsades med jättar och gudamakter. För de flesta moderna människor i dagens svenska samhälle, är både folktro och religiös tro irrelevant för det dagliga livet. Man har i stort sett övergivit denna aspekt helt, för att kunna ersätta den med modern vetenskaplig materialism och konsumtionsberoende. Dock, mot alla odds, har en nämnvärd del av vårt kära kulturarv bevarats, och fortsätter än idag att fascinera och skrämma. En folktro som verkar vägra att dö ut i den del av svensk folksjäl som bäst bör karaktiserar som dunkel och morbid. Denna folktro är Mörksuggan.

Så tidigt som på 1920-talet finns uppteckningar av ordet "mörksugga" i landsmålsarkivet i Uppsala. Områdena där ordet är känt, visar sig vara den mellersta delen av Sverige; socknar kring Leksand, Rättvik, Djura, Gagnef och Ål. Mörksuggan beskrivs där som ett sorts väsen vars aptit finns i mörker, skuggor och små barn. "Akta dig så inte Mörksuggan äter upp vägen för dig!", manar föräldrarna på sina barn, för att hålla dem inomhus på den tid av dygnet då mörkret och det okända härjar ute i skogstrakterna. Ordet beskrivs även som ett onormalt stort och svart svin, en vedklump som vägrar brinna och som kvinnans könsorgan i uttrycket: "Sitt å grena å vis marksugga" - "Sitter du och skrevar med benen och visar mörksuggan". Här målas en mycket bisarr och mörk bild fram av Mörksuggan; som ondskefullt väsen, mörkrets härskare, biologiska avvikningar hos djur, naturens underligheter och den mest tabubelagda delen av kvinnans kropp.

Var kommer denna varelse, detta folkväsen, denna naturkaft ifrån? Vad är hennes anlete? Tidslös eller endast förskräckligt gammal? Ingen vet. Man har påträffat henne i gamla lador, övergivna hus med söndriga glasrutor, på dammiga loft, i skogsbryn och bakom vedbodar. Dock verkar hennes intresse ligga i människan och dennes närvaro, för alltför ofta har hon tagit sig friheten att besöka människans bygder, där hon både förundrat och skrämt slag på de ovetande själar vars oskylighet är den totalt motsatta till det väsen de råkar stöta samman med. Kvällstid, nattetid; dessa är de tider på dygnet då Mörksuggan syns till mest. Hennes tid att utforska, skrämma och jaga är endast i mörker och det ligger således i hennes natur, hennes dystra och morbida själ, att för alltid ruva i det dunkla och förgömda, på de platser där människan minst må ana att det trolska vidundret har sin magiska boning. Hon jagar i tysthet, mun är avsaknad, utan det är med hennes ögon som hon förtrollar och livnär sig. Att stirra in i ögonen på en Mörksugga, är som att se in i ett outgrundligt valv av mörker och fasor. Hon är nattens härskare.

Förbluffande nog är detta väsen ej endast ett naturunder blott, utan har genom tiderna även figurerat som psykologisk kraft på mångdimensionellt plan. Enligt gammal dalsvensk tradition var Mörksuggan ett sätt för dem äldre att skrämma och beskydda sina barn mot såväl kända som okända faror i nattens dunkla sköte. Utanför den sedvanliga gården fanns både vattendrag, brunnar och djupa skogar, där barnen kunde skada sig allvarligt eller till och med mista livet. Ända tillbaka till medeltiden i Sverige finns dokumentationer över hur en stor del av barns död direkt kunde härledas till deras bortvillande i skogar utanför hemmet. Således, c:a 100 år tillbaka i tiden i Sverige, var man än mån om sina barn och deras hälsa. Man använde Mörksuggan som ett sätt att skrämma upp barnen, för att få dem att stanna inne vid mörkrets timme. En Rättviksbo kan berätta:
"Hon ruvade på oss när kvällen kom och hon kunde dyka upp var som helst, där mörkret var som tätast. Mörksuggan åt upp vägen för en om man inte skyndade sig hem. Hon livnärde sig visserligen på att äta mörker och själva skuggan men vi var allt väl medvetna om att favoriträtten var små barn."

Vidare kan en annan 88-årig Rättviksbo - för det var kring Rättvik som Mörksuggan verkade trivas bäst - berätta om hans upplevelse med det okända:
"Jag minns det som det skulle hänt i går. Ändå är det mer än åttio år sedan. Mor gick resolut till dörren och ropade: kom in mörksugga. Det nyss så heta blodet hos oss frös nära nog till is, håret satt som iborrat, ögonen stirrade och benen sviktade, då jag fick tag i lillasysters arm och försökte komma till fållbänken framför den stora parsängen. Jag tror inte att något syntes i dörröppningen, men tyst blev det ögonblickligen."

Barnen, som i denna tid av Sveriges historia befann sig i en värld av vättar, skogsrån och troll, måste ha tagit stort intryck av dessa berättelser. Här ser vi alltså en tidig bild av hur man psykologiskt använde fenomenet bakom Mörksuggan för att hålla barnen inomus under kvällstid, och samtidigt inge en sorts respekt för sina föräldrar, som uppenbarligen vid vissa tillfällen kunde uppvisa prov på likgiltighet inför den uppenbara livsfara som Mörksuggan i denna tid utgjorde.

Dock var det ej endast barn som fann detta väsen ohyggligt och blev illa till mods, då även vuxna människor besatt en stor rädsla för Mörksuggan, särskilt med tanke på de otaliga möten som måste tagit plats i fäbodar och skogsgläntor.
"Mörksugga och ingen annan hade han framför sig. Darrande i knäna och hackande tänderna kom han inrullande genom hemmets dörr och ropade vettskrämd: mörksugga!"

Det är sådana här korta utdrag ur större livsperspektiv som förnimmer den morbiditet och bisarra tankekraft som Mörksuggan i djupet av en framväxande själ besitter. Ögonblicket då en vuxen man med skräckslagen blick, skärrat ansiktsuttryck och slitna kläder, rullar in genom husets ingång och endast yttrar det ord, som han så fansfullt upplevt i det mörka - "Mörksugga".
Namnet på detta väsen, samtidigt som det yttrar sig typiskt svenskt, kan endast bäst beskrivas som epitetet på det dunkla som lurar bakom den dalsländska svenska folksjälen. Möten med denna varelse, känslan av dess närvaro och uråldriga visdom, överskrider all modern tankegång. Mörksuggan är sin egen härskarinna, och samtidigt som hon förtrollar våra sinnen och lockar oss djupare in i skogen under nattetid, bär vi en slöja av rädsla för det okända, som må ta vår fysiska livsexistens - vår själ - bortom det nuvarandes gränser. Hennes kraft är tidlös.

En annan intressant del av den psykologiska kraft som på senare tid kommit att förknippas med Mörksuggan, är den, som den nu kultförklarade målaren Verner Molin (1905-1970) försökte beskriva i det antal tavlor han gjort där Mörksuggan på de mest bisarra sätt och vis figurerat. Som psykisk kraft målar Molin upp sin tankebild av Mörksuggan på följande sätt: "I situationer med två personer där en tredje kommer in, uppstår förskjutningar", "En stark tanke kan få en annans huvud att vrida på sig", "En vittring av tjusning eller obehag som på en sekund genomilar ens kropp - skulle inte detta kunna inringas och fullbordas i en bild?" Vi finner här ännu en psykologisk aspekt av Mörksuggan som långt ifrån kan karaktiseras som "god", "snäll" eller "önskvärd". I mötet mellan två tillstånd där det ena är den totala motsatsen till den andra, uppstår en liknande kraft som Mörksuggan kan tänkas besitta. Det underliga sammanband, den okontrollerade oroligheten, det långsamt krypande obehag som mötet mellan en människa och en Mörksugga inducerar, är det som Verner Molin i sina målningar på finurliga sätt lyckats fånga och bevara på tavla. Hans beskrivning och tolkning av Mörksuggan är i dag traditionellt svenskt kulturarv, men det moderna uttrycket för det uråldigt dunkla slutar inte här.

År 1956 bestämde sig Verner Molin och Birger Eriksson för att tillsammans starta en Mörksuggefond, som nuförtiden innefattar en ansenlig mängd modern konst, som Rättviks kulturhus bedriver. Birger Eriksson skapade även vid denna tid det som vi i dag kan uppleva som en dalasouvenir. Det kom sig genom att Molin för Eriksson ville uttrycka en vision av sin kraftige far, som likt en mörk siluett i dörrgången befann sig i hans inre. Erikssons bidrag till skapelsen av Mörksuggan som souvenirkonst fulländades, då han kom att tänka på den folkliga leksaken "Knikåkallen", som händelsevis råkade vara en balansfigur. Så föddes det fysiska, onekligen underliga konceptet bakom dalasouveniren. Produktionen av mörksuggor sker idag i Gisselbo i södra Dalarna, där dess verkliga hemvist finns. Intresset för Mörksuggan verkar ha ökat de senaste åren, vilket delvis kan bero på ökad exponering genom etnologisk och kulturell forskning inom området.

I modern tid verkar Mörksuggan inte bara som en folkkär souvenir och mystiska målningar från 40-talets Sverige, utan är idag fortfarande representativ för en psykologisk kraft. Till traditionalismens förtret har man pacifiserat Mörksuggans ursprungliga livskraft och istället tilldelat henne en aktiv roll som "barnens beskyddare". Då hon för 80 år sedan var representativ för det obehärskade mörkrets krafter, anses hennes huvudsakliga föda idag vara något positivt för de moderna rädslorna inför naturens okända ting. Liberaliseringen av Mörksuggan och hennes ursprungliga själ är dock något som mer förargar än väcker sorg, ty Mörksuggan kommer alltid att vara och förbli sig själv. Hon är sin egen härskarinna, sin egen mästarinna, likt en obestridd vilja bland det mystiska och ockulta.

Det sägs att det kring Rättvikstrakterna existerar ett hemligt sällskap vid namn "Mörksuggans vänner", som då och då lämnar fingeravtrycksmärkta brev till kommunfullmäktige, och stöder allt som har med Mörksuggan att göra. Kanske finner vi här en röst i det dunkla som vågar stå upp för en kraft, som trots dess livsslukande begär, i det tysta hyllas och förundras över. Kanske finner vi svenskar innerst inne en längtan, en obeskrivlig kärlek till det som alltid funnits ibland oss, en kärlek till det som karaktäriserar den traditionelle svensken. Mörksuggan är en sådan kulturkraft, som genom morbida och naturalistiska tankegångar har materialiserats till fysisk verklighet. Mörksuggan är utan tvekan vid liv som fysisk varelse, detta kan onekligen bevisas genom de påtagligt många berättelser och känslor som äldre människor idag delar med sig av med den yngre generationen.

Aldrig någonsin kan dagens rådande materialism ta död på det som för alltid kommer att existera i den svenska naturens folksjäl. Mörksuggan, samtidigt som hon är en del av vårt folkloristiska kulturarv, är både vår härskarinna och vår dödsdom. Hon berikar våra sinnen, samtidigt som hon har förmågan att ta död på dem. Hon är ett hopp utan liv, en kraft utan ljus och ett kön som lämnats könslös och utdriven av den moderna, hopplösa fixeringen vid fysiska ting. Därmed har hennes inre abstrakta kraft försummats och efterhand försvagats, likt ett skynke av dimma en klar höstförnimmelse. Hennes vistelse i Mellansverige har varit en upphetsande och uppbringande sådan. Sena kvällar då husfrun under drängens närvaro, sakta har dragit upp kjolen för att blotta sin håriga öppning, samtidigt som vedklumpen i braskaminen vägrat ta eld, och det stora svarta svinet ute i ladgården har gett ifrån sig outhärdliga skrik och trånanden - dessa sena kvällar är tiden då Mörksuggan tyst och vist har hållit sig gömd inne i den kalla ladans vrå. Där har den suttit och stirrat ut genom de spruckna glasrutorna, spejat ut över fält och skog, över dalgångar och älvar, över stjärnhimlar och rotvältor, och där sitter hon än idag och ruvar sakta på den tid av mörker och förfall som snart ska komma. På den tid då mörkret och magin åter igen ska härska den svenska folksjälen.

Möte under skymningsfall

Det var en kall och bister kväll i november. Snön hade ej ännu trätt fram i sin dunkla aura. Kölden bet tag i skinnet och vred det i skri. Mina steg smög sig längs ladugårdens utkant. Ugglorna ackompanjerade månens sken, vinande löv slickade mina ben. Jag lät mina naglar skrapa av flagnad färg från husväggen. Det var då, jag kände en illasinnad känsla flåsa mig i venerna. Ett illuminerande ljus växte sig ymnigt över mossans befläckade yta. Något var runt husknuten och min instinktiva nyfikenhet drog mig framåt för att se vad det kunde vara. Mina händer gled längs väggen medan jag uppmärksammade min avdunstade andedräkt gå fri likt änglar i ett spindelnät. En hes röst hånskrattade i det så klara sken som nu uppenbarades. Min blick penetrerade den överliggande dimman när jag fick syn på kontraster av en mänsklig kropp. Långt yvigt hår och en kappa fångade mitt intresse. Snarast slutade skrattet tvärt och ljuset verkade uppslukas av sig själv. Någon form av mittpunkt gjorde sig synlig och ljuset gled långsamt in till mitten. Kroppen tog steg bakåt tills den gjorde sig osynlig. Ett kaotiskt ljud slog mina trumhinnor gällt medan jag sprang fram mot det snart helt uppslukade ljuset. Händelseförloppet hann precis göra sig klart i mitt inre, förrän ljuset och kroppen var borta. Dimman låg ännu tät som ett skyddande höljde över skogsmarkens plätt. Trädens kvistar var knotiga och förvridna under månskenets leende till djuriska formationer. Jag närmade mig platsen där ljuset tagit skepnad och drog min kalla hand över marken. Jorden luktade bränt kött och spår av aska var utströdda jämnt över marken. Jag vände mitt huvud om och såg in genom ett av gårdens fönster. Min blick slog sig själv tillbaka likt en piska och fokuserade istället på glasets yta. I spegelbilden kunde jag urskilja mitt fasta ansikte, men bakom det fann jag något underligt. Någonting stirrade på mig, jag var säker på detta. Någonting med tjock blick och svart hölje iakttog mig vakande. Medan jag vände mig om, fick jag syn på det mest bisarra jag någonsin skådat.

En gungande svart varelse satt placerad på ett av fönsterblecken, på den motsatta ladan. Dess pupiller var svarta men runt om lyste det vitt. Den hade en form av en uggla med lång raspig svans som den slog mot laduväggen. Ljudet gjorde mig kvävd till sinnes, men trots detta sökte varelsens svarta kropp något inom mig. En form av underliggande attrahering ville ut, något dolt och förtryckt låg kravlande bakom det yttre. Mina ben tvingade mina fötter att närma varelsen, som om jag var besatt av en trolliknande trans. Jag klöste mina kinder i förvriden fasa, detta fick inte hända. Detta fick inte bedra mig. Detta var inte sant. Jag föll ner på knä bara några meter framför skepnaden. Den fortsatte bara att gunga och slå sin långa svans mot husväggen. Det var något väldigt mystiskt med denna varelse, ty dess ögon släppte aldrig sin blick på mig. Dess stirrande var penetrerande i mörkret, men med något ypperligt moderligt över det hela. Varför – vad var dess mening? Vad var dess vilja? Ett syfte jag blott inte tycktes mig erinra. Istället för att skrika, lät jag mig hänföras av dess vaksamhet. I det ögonblicket hörde jag samma hesa hånskrik som förut, i nästa ögonblick tog varelsens svans tag runt min hals och strypte den hårt. Jag kunde känna hur allt blod forsade ner till nedre delen av kroppen, medan mitt medvetande sakta gick förlorat. Mina ögonlock slöt sig tunga och i nästa stund föll min kropp till marken med en dov duns.

Article Source: http://www.svenska-artiklar.se

"Nihilism som mentalt vapen tillåter oss att nå en närmare uppfattning om verkligheten som den är, genom att neutralisera erkända värderingar. Nihilism är först fatalism, sedan realism, och slutligen en heroisk form av idealism, där vi inser att våra liv blir vad vi gör dem till. Genom denna metod kan människans problem definieras, mer realistiska lösningar skapas och nya, hälsosammare ideal bildas." Alexis / Svenska Nihilistsällskapet - S.N.U.S. - Snus - www.anus.com/tribes/snus/

Please Rate this Article

 

Not yet Rated

Click the XML Icon Above to Receive Konst Articles Via RSS!