Svenska Artiklar, ditt artikelarkiv på nätet
Search:

Home | Konst


Lukas Moodysson - Tillsammans

By: Svenska Nihilistsällskapet - Svensk Nihilism

Lukas Moodysson gjorde entré som svensk filmregissör när den kontroversiella tonårsskildringen Fucking Åmål visades på biograferna runtom i Sverige. Den kritiska inblicken i människans förhållande till sin sexuella och sociala identitet talade till en ny generation unga människor under sent 90-tal. Filmen blev en sorts arketyp och förgrundsgestalt för senare produktioner inom samma genre, exempelvis Hipp Hipp Hora, där en ung svensk tjej konfronterar klyvningen mellan den trygga barndomen och steget in i en kaotisk vuxenvärld. Två år efter det att Fucking Åmål hade gjort internationell succé, fortsatte Moodysson att gräva djupare i frågor kring individuell och kollektiv identitet. Filmen blev omåttligt populär både här hemma i Sverige och utomlands, och tjänade antagligen till att ytterligare bekräfta den svenska filmkonsten på ett internationellt plan.

Tillsammans utspelar sig i Stockholm år 1975 och handlar om hustrun Elisabeth, som en dag får nog av sin våldsbenägna man Rolf och bestämmer sig för att lämna honom. Med sig tar hon dottern Eva och den yngre sonen Stefan för att tillsammans med sin bror Göran bo i ett kollektiv av människor med politiska vänstersympatier. I det nya huset träffar Elisabeth och hennes barn på en rad avvikande individer: en "nybliven" lesbisk feminist, en homosexuell man, en idealistisk radikalmarxist och Görans promiskuösa flickvän. Alla delar de samma åsikt om det moderna kapitalistiska samhället, som kännetecknas av förtryck, pengar och makt. Elisabeth dras långsamt in i den nya samhällsbilden, medan Stefan fortsätter att leva i saknaden av sin far, och Eva börjar träffa en pojke från huset på andra sidan gatan.

Under tiden sjunker Rolf mer och mer in i sin egen ensamhet, och som tröst blir det spriten som bedövar smärtan och ilskan. Gradvis försöker han ta kontakt med Elisabeth igen, utan framgång. Göran upplever å sin sida ett växande problem med sitt öppna förhållande med flickvännen Lena, som nu smyger iväg med andra män i huset och har sex med dem. Den godhjärtade toleransen mot allt och alla riktas till slut mot honom själv, och aggressionen inombords växer. Livet i det socialistiska kollektivet fortsätter sin diskurs mot desillusionering och upplösningstillstånd, tills bubblan spricker och kaos bryter ut.

Det är inte svårt att dra paralleller mellan Tillsammans och tidigare filmer från Moodysson. Realistiska dokumentärskildringar om hur externa, sociala påtryckningar förändrar individens självuppfattning och formar den enligt omgivningens normer och konventioner löper som en röd tråd genom hela hans filmproduktion. Precis som i Fucking Åmål gör regissören här upp med ett Sverige kluvet i ett borgerligt och socialistiskt block. Fredrik, pojken som bor i huset mittemot kollektivet, kommer från en trygg medelklassfamilj. Anständighet, moral och tro på progressivitet bygger upp en falsk vardag där skiten samlas under mattorna och sängöverkasten. Smutsiga hemligheter målas över med en borgerlig strävan efter ytlig perfektion i hopp om att ingen ska märka.

I kontrast till Fredriks familjeliv, ställs 70-talets socialistiska framväxt, där en misstro till globalisering, hierarkier och konsumtionskultur bildar underlaget för en kritik av den liberala kapitalismen. Individualiteten blir både ett dilemma och en förutsättning, för att alla människor ska kunna värderas lika och infinna sig i en större gemenskap. Klasser, könsroller och ekonomiska skillnader normaliseras efter den minsta gemensamma nämnaren. Men bakom de idealistiska slagorden och den politiska retoriken, döljer sig samma obekväma verklighet som i den borgerliga sfären. Toleransen leder till manipulation, gemenskapen utvecklar förtryck, och de radikala värdesystemen smälter sakta in i samhällets konventionella bakgrund.

Moodysson väljer att kliva rakt in i båda världar, för att kartlägga de psykologiska impulser som vi använder oss av när vi konstruerar en parallell, social värld för att fly från den gemensamma verkligheten. Karaktärerna föreställer människor som skådespelare med olika roller. Varje roll distanserar oss från livet i sig, vilket ger oss illusionen om att vi kan upprätthålla våra fantasier, så länge alla spelar med. Men människan kan aldrig rubba sin inre natur och därför avlöses akterna av ett eller flera felsteg, som effektivt bryter ner skådespelet och ersätter det med självinsikt. Inte sällan på ett smärtsamt sätt.

I Moodysson finner vi en svensk motsvarighet till Lars von Trier, som experimentellt dokumenterar de kollektiva försöken att fly undan den normbildande bourgeoisien och skapa ett nytt samhälle inom det moderna. Resultatet blir i båda fall detsamma: den mänskliga naturen kan inte bryta ner sociala normer utan att ersätta dem med en serie nya regelsystem. Tillsammans når just en sådan brytningspunkt: den lesbiska kvinnan inser att homosexualitet bara är trendigt så länge det inte rör sig om hennes egen man, den idealistiska kommunisten är stor i ord men liten i handling, och den lösaktiga flickvännen finner att även en människas tolerans och välvilja har vissa gränser.

Den avvikande dottern Eva ser tidigt igenom vuxenvärldens försök att vara "annorlunda" genom att reaktionärt ställa sig mot etablerade värdesystem, fastän dessa utlopp alltid verkar leda till nya maktfunktioner. Ironiskt nog blir det den ensamma mannen som till slut vädjar om förlåtelse och klarhet; när vi har spelat färdigt våra roller och insett att åhörarna för länge sedan har läst manuskriptet, är det hög tid att plocka ner kulisserna och lägga korten på bordet. I slutändan lurar vi ingen, förutom oss själva, med våra pretentiösa gycklarframträdanden på scen.

Tillsammans är ett skickligt hantverk som både drar influenser från Stefan Jarls socialrealism och samtidigt pekar mot en ny framtida utveckling inom svensk filmkonst. Moodysson fortsätter i Ingmar Bergmans fotspår och djupstuderar människan psykologiskt som irrationell varelse. Vårt beteende kan inte förklaras genom ren rationalism, men våra känsloimpulser är inte mållösa, utan fyllda med vanmakt, girighet, lust och passion. När dessa drivkrafter sammanfogas till något enhetligt uppstår en inre harmoni hos individen, men utan en social förståelse för omgivningen tappar vi även den kontextuella förståelsen för oss själva. Den kliniska realismen blir därför aldrig helt naken eller hänsynslös, utan att samtidigt kännas varm och sympatisk.

Moodysson försöker inte balansera upp tyngden i filmen med klyschor, utan väljer i stället att skapa ett drama som på en och samma gång är en komedi. Flera humoristiska inslag väcker skratt och hån, inte långt ifrån Lars Molins burleska samhällsskildringar, men allting är samtidigt personligt och intimt. Dokumentärstilen är fri men ändå filmisk och därför pendlar perspektivet ständigt mellan den utomstående observatören av fiktiva fenomen och den inneboende person som lever och verkar tillsammans med de andra människorna i kollektivet. De olika karaktärerna blir representativa symboler för olika schabloner, som regissören medvetet driver med till sin spets. Är man radikal feminist om man vägrar att använda underkläder? Hur övertalar man en polis till att bli marxist? Kan man stoppa globaliseringen genom att sluta dricka Coca-Cola?

Kanske är det den nakna humorn som färgar det dramatiska, som gör denna film så tilltalande. Den turbulenta handlingen kan fritt spinna vidare utan att atmosfären blir för stark eller oordnad. Vi kan lättsamt dra på smilbanden medan en hel generation barn växer upp i ett samhälle där förväntningarna inte motsvarar verkligheten. Det blir barnen som tvingas bli en del av vuxenvärldens misslyckanden och när dessa ser igenom sina föräldrar, ser de följaktligen även igenom sin egen uppväxt. Vägen ut tycks för Moodysson ligga i just barnets lekfullhet och kreativitet. Mycket av livet liknar trots allt ett skådespel och även om vissa roller är mindre realistiska än andra, vinner vi ingenting på att dölja för andra vilka vi är. På så sätt blir filmens titel både ironisk och fulländad; det existerar ingen utopisk värld där alla människor är systrar och bröder, men den allmänmänskliga naturen har förmåga att penetrera våra olikheter och problem för att förena oss under premissen av en gemensam förståelse av att vara människa.

Article Source: http://www.svenska-artiklar.se

"Nihilism som mentalt vapen tillåter oss att nå en närmare uppfattning om verkligheten som den är, genom att neutralisera erkända värderingar. Nihilism är först fatalism, sedan realism, och slutligen en heroisk form av idealism, där vi inser att våra liv blir vad vi gör dem till. Genom denna metod kan människans problem definieras, mer realistiska lösningar skapas och nya, hälsosammare ideal bildas." Alexis / Svenska Nihilistsällskapet - S.N.U.S. - Snus - www.anus.com/tribes/snus/

Please Rate this Article

 

Not yet Rated

Click the XML Icon Above to Receive Konst Articles Via RSS!