Svenska Artiklar, ditt artikelarkiv på nätet
Search:

Home | Politik


Livets symfoni

By: Svenska Nihilistsällskapet - Svensk Nihilism

Medan de flesta i dag spenderar sin tid på att underhålla sig med massproducerad populärmusik som centrerar sig kring humanistiska och liberala frågor, finns det en liten mängd individer med en intelligens som når över denna nivå och i stället utforskar livets inre komplexiteter och skönheter. Dessa personer lyckas avskärma sig från den breda massans psykologi, och i stället gräva djupare i saker och ting. Dessa individer är mina hjältar.

Anton Bruckner är en sådan man. Han lyckades komponera makalösa symfonier, där den naturliga verkligheten åtföljde och förskönade människans livsexistens och innersta känslor. Han målade upp en värld där inte människan, utan naturen och det ädla fick stå i centrum. Genom att finkänsligt låta blåslag pompöst förstärka höjden av en extasupptrappad livserfarenhet, kunde han få de mest inträngda känslor att släppas lösa och uppnå fulla uttryck i samband med musikens känsloväxlingar.

Klassisk musik överhuvudtaget är någonting mycket speciellt. En symfoni fungerar i mångt och mycket precis som ett samhälle. Det innefattar en rad olika musiker, som var för sig är specialiserade på just sin uppgift i musiken. De har egna notblad och följer dessa, använder dem som en sorts musikalisk vägledning, men övergår inte till absolutism och fördömer inte sina själar om de inte till punkt och pricka spelar ut varje ton till sin högsta essens. Det är nämligen där som dirigenten kommer in. Musikerna lägger för det mesta sin energi på att följa hans kroppsrörelser, fullända hans minsta vink till att lyfta ett speciellt parti eller stycke till höjden - det är så Bruckner lyckas bryta av från sina romantiserade kontemplationer, och i stället lyfta musiken till nya och nobla höjder.

Så om musikerna är den breda massan, är dirigenten den uppmärksamme och starkföre ledaren i samhället. Det säger sig självt; om varje ensam musiker hade börjat nynna vidare på sina egna tankar och känslor, hade symfonin som helhet låtit fruktansvärt. Visserligen hade musik nått åhörarnas öron, men all skönhet, styrka och känslomässig logik hade plötsligt raserats. Dirigenten, å andra sidan, måste hela tiden vara fullt medveten om vad han gör och hur han bör göra det. Även om han skapar sin egen personliga tolkning av Bruckners noter, måste han trots allt följa ett visst utsatt schema. Dirigenten lever inte i sin egen värld, utan samspelar med de känslor och upplevelser, som kompositören fört vidare genom sina noter.

I detta finner vi en intressant liknelse med hur dagens moderna samhälle fungerar. På grund av att den utbredda liberalismen har ersatt alla traditionella livsåskådningar, har symfonin börjat vackla. Musikerna har otroligt nog gjort revolt mot dirigenten och förvandlat honom till en avvikare från den nya gemensamma nämnaren; den breda massans symfoni. Utan vägledning, utan någonting som håller dem samman och för dem gemensamt framåt mot enade mål, löper musikerna fritt på scenen i var sin lilla privata värld. Resultatet? Hemsk musik; hemsk utan dess like!

På grund av att dirigenten inte längre fyller en ledarroll, utan utdöms som "fascist" och "nazist", tvingas musikerna själva försöka agera ledare. De inser att utan enade mål, kan inga förändringar ta plats. Därför bestämmer de sig för att rösta om vad de ska spela, och när. Därmed blir det majoritetens beslut om vilka stycken som ska få framhävas, och vilka som ska bli utelämnade. Det första de gör, är att plocka bort alla delstycken i Bruckners åttonde symfoni, där känslor som ädelhet, stolthet och naturalistisk passion förekommer. Musikerna har nämligen insett att dessa stycken är reflektioner och kvarlevor från den tid då dirigenter styrde över vad musiker fick göra och inte göra. Styrka och mod kan skada människor, speciellt musiker, och därför så bestämmer de sig för att slopa största delen av andra och tredje stycket.

Vad händer härnäst? Jo, det blir mer eller mindre uppenbart att konflikter mellan musiker nu börjar uppstå. Trumpetaren fyller nu knappt någon funktion längre, och därför kräver han att han får ta över en av violinisterna. Men, herregud, inte kan en pompös trumpetare ta en så finkänslig och lättsinnad plats som violinistens? Jo, så får det bli, och symfonin börjar omgruppera sig. Man kommer, efter mycket om och men, fram till att samtliga musiker själva bör få välja var de vill spela. Vissa platser lämnas därmed helt ute (de som kräver självinsikt och personligt mod), medan andra blir överbefolkade (de som på vissa stycken kan flyta med fridfullheten i visionen av ängar och kvittrande fåglar, samt en och annan nyfiken hare). Plötsligt har Bruckners åttonde symfoni totalt börjat att fokusera på hans panteistiska kontemplationer av ensamhet och underlägsenhet gentemot naturen. Många åhörare lämnar operan, besvikna att se ett sådant mästerverk bli skändat av musiker som knappt hunnit få på sig fracken.

Dirigenten har sedan länge gått under jorden, det vill säga, han gråter sig våt bakom scenens kulisser. Inte för att han tappat sin musikaliska känsla - inombords kommer han alltid att vara en dirigent, någonting annat hade varit rent löjeväckande - utan för att han har fått bevittna ännu en vacker symfoni övergå till oväsen och skrän. Musikerna själva, som börjar inse att all form av harmoni och klang nu har försvunnit, saktar ner takten på sina instrument, för att till sist tysta av helt och stirra ner i golvet. Vart tog egentligen Bruckner vägen? Ingen musiker känner hans närvaro längre, utan i stället ligger endast en självupptagen känsla av att symfonin plötsligt har delats upp i lika många stycken som det finns musiker på scenen. Det är inte längre kul att spela.

Och vad annars kan man förvänta sig av en sådan presentation? Utan en dirigent som leder och visar vägen för dem vars roll går ut på att spela oboe och fiol, kan inte en vacker symfoni växa fram. De flesta musiker har varken kunskap, känsla, moralisk karaktär eller livserfarenhet, för att kunna leda en symfoni själva. Många av dem har problem att ens klara av sina egna instrument. Skrik och rop börjar uppstå på scenen och åhörare välter stolar och bord - "Var är Lovro Von Matačić? Ge oss Matačić! Det är honom vi vill ha!". Folket blir rasande och kräver att åter få tillbaka dirigenten på scen.

Uner tiden sitter Matačić ensam i sin loge och stirrar ut genom fönstret. Det är sommar, och värmens påträngande livslust och glädje smyger sig sakta in genom öppningen. Han luktar på blommornas aromatiska dofter och känner hur naturen talar till honom, viskar i hans öra: "Men än är det inte förlorat. Jag lever än, min själ är en del av universum, och universum är för evigt. Det är du med." Tårar letar sig fram och väter hans varmsvettiga kinder. Plötsligt slås dörren upp av violinisten: "Kvickt, kom ut! Vi har inte tid att sitta och sörja, publiken väntar! Fort, följ med mig!" Lovro slänger på sig sin frack, torkar tårarna och rusar ut genom korridoren, upp till scenen. Där står publiken, och när de får syn på hans välkammade hjässa, utbrister de i applåder och rop: "Bravo, där är vår man, fram, låt oss höra!"

Det blir fullständigt tyst i operan. Dirigenten böjer sig fram, spänner ögonen i varenda musiker som sitter bakom sina uppradade notställ - och så börjar musiken. Det blir en våldsam och majestätisk inledning, där blåslaget får fulla uttryck för sina ädla bravader. Publiken letar sig in i stolarnas mjuka dynor och drömmer sig iväg till vackra nejder, skogsturer på häst genom buskar och snår, alpers vidsträckta syn och fåglars oskyldiga läten i sommarmorgonens begynnelse. Musikerna, fullt medvetna om att även de fyller en viktig funktion i musiken, och dirigenten, som genom varje liten handrörelse markerar var tonerna bör landa i precis rätt ögonblick, markerar alla sina speciella funktioner. Musiken dundrar på som aldrig förr och när orkestern avlöser slutet med en våldsam kraft, där ljudet verkar nå ändå upp till himlavalvet och röra runt i molnens förbipasserande lugn, utstöter Bruckner med ett glädjerop som inte någon människa i historiens tid förr upplevt: "Det, var ljudet från livets sanna symfoni!"

Article Source: http://www.svenska-artiklar.se

"Nihilism som mentalt vapen tillåter oss att nå en närmare uppfattning om verkligheten som den är, genom att neutralisera erkända värderingar. Nihilism är först fatalism, sedan realism, och slutligen en heroisk form av idealism, där vi inser att våra liv blir vad vi gör dem till. Genom denna metod kan människans problem definieras, mer realistiska lösningar skapas och nya, hälsosammare ideal bildas." Alexis / Svenska Nihilistsällskapet - S.N.U.S. - Snus - www.anus.com/tribes/snus/

Please Rate this Article

 

Not yet Rated

Click the XML Icon Above to Receive Politik Articles Via RSS!