Svenska Artiklar, ditt artikelarkiv på nätet
Search:

Home | Konst


Hugo Alfvéns femte symfoni

By:

Hugo Alfvéns femte och sista symfoni skulle komma att ta upp en stor del av hans sista levnadstid, närmare bestämt över femton år, varav de sista fem åren bestod i att revidera symfonin. Trots den enorma arbetsprestation som gick in i att slutföra symfonin, blev kompositören aldrig riktigt nöjd med slutresultatet. På grund av detta har symfonin sällan framförts i sin helhet, utan man har i stället tagit vara på den första satsen, som utan tvekan utgör ett eget organiskt stycke i sig.

En långsam, förväntansfull exposition ger oss en helt annan Alfvén än vad vi är vana vid. Vacklande viljor slåss i instrumentationen om cirkulerande motiv, som maniskt växlar mellan emotionell kontemplation och vilda utbrott av tragik och personligt temperament. Genom att upprepa de inledande melodierna ett flertal gånger, för att sedan förändra instrumentationen något och kommentera tidigare idéer, möter vi en kompositör, som med tiden blivit oerhört skicklig på att hantera instrumenten symfoniskt. Den första satsen är komplett vad gäller både struktur och innehåll; en löftesrik inledning, men samtidigt problematisk och i ständig konflikt med sig själv.

När adanten tar vid känner vi igen Alfvéns typiskt melankoliska gnolanden, som besitter en gemytlig svensk atmosfär, som emellanåt är livlig och hänsynslöst vacker när bleckblåsinstrumenten ytterligare framhäver viljestyrkan hos en särpräglad konstnär. Musiken är över huvud taget mycket personligare än tidigare verk, och avslöjar en ytterst krävande och intensiv period för kompositören. Lidelsen och den existentiella tyngden är ständigt närvarande, som orosmoln över grönbeklädda ängar och brusande hav.

I den tredje satsen experimenterar Alfvén ytterligare, och använder sina instrumentala förmågor på ett oväntat sätt: mystiska och magiska klanger föds ur melodifraser på xylofon, åtföljda av bisarra instrumentala utspel av brasset. Dramatiska kontraster bidrar till en känslostark upplevelse tillsammans med underliga polyrytmiska effekter.

Det avgörande uppbrottet blir en öppen sats med starkt skiftande karaktär. Vi dras mot ett oundvikligt slut, samtidigt som Alfvén uppenbarligen har varit medveten om att det har krävts någon form av summering, dels för att skapa den syntes han hade tänkt skulle bilda den organiska cykeln i symfonin, dels för att lysa upp som en klar stjärna på himlen innan han lämnade jordelivet. Mycket väl - i denna sats finner vi det mesta, som definierar Alfvéns musikaliska språk: gladlynta folkmusikaliska partier, pompös heroism, egenartade instrumentala fraser, melankoli och naturdyrkan sida vid sida. Huvudmotivet i satsen upprepas flitigt och blir den harmoniska del, som Alfvén låter fungera som farväl till sitt folk. Ärligt, vackert och organiskt avslutas symfonin med en religiöst hägrande triumf, betonad genom tre starka ackordslag.

I efterhand ter sig detta verk både problematiskt och givande. Problematiskt, därför att det så tydligt märks att kompositören brottades med att få varje sats att länka samman till något enhetligt och större. Musiken är inte lika medveten och rak i sitt framförande som tidigare symfonier, och blir i stället ett sätt för konstnären att bearbeta både sitt liv och sin existentiella utgångspunkt, som vagt påminner oss om Beethoven och hans nionde symfoni.

Samtidigt är den givande, ovanligt givande, på det sätt att den inte skonar vare sig konstnär eller lyssnare. För Alfvén blir det närmast en mental reningsprocess, som systematiskt tvingar honom att ständigt resa sig ur vemodet och skapa underverk. De symfoniska kvaliteterna är bland de bästa vi lär få uppleva ur svensk klassisk musik under en lång tid framöver, och den totala självuppoffring, som strålar ut från den sista satsen, gör slutligen att denna symfoni kommer till sin fulla rätt. Det svenska lynnet blir både en avsats och en estetisk princip för denna bohemiskt nationalromantiska kompositör, som även i framtiden kommer att fortsätta erövra ny mark, med något av det mest personliga och samtidigt folkligt vidspännande, som sett dagens ljus i den kalla Norden.

Article Source: http://www.svenska-artiklar.se

"Nihilism som mentalt vapen tillåter oss att nå en närmare uppfattning om verkligheten som den är, genom att neutralisera erkända värderingar. Nihilism är först fatalism, sedan realism, och slutligen en heroisk form av idealism, där vi inser att våra liv blir vad vi gör dem till. Genom denna metod kan människans problem definieras, mer realistiska lösningar skapas och nya, hälsosammare ideal bildas." Alexis / Svenska Nihilistsällskapet - S.N.U.S. - Snus - www.anus.com/tribes/snus/

Please Rate this Article

 

Not yet Rated

Click the XML Icon Above to Receive Konst Articles Via RSS!