Svenska Artiklar, ditt artikelarkiv på nätet
Search:

Home | Konst


Harry Martinson - Nässlorna Blomma

By: Svenska Nihilistsällskapet - Svensk Nihilism

Förmodligen var Nässlorna blomma Harry Martinsons svåraste bok att skriva. Denna smärtsamma tillbakablick över ett oönskat barns färd genom lort-Sverige är brutalt ärlig och avslöjande för författarens illitterata bakgrund, långt, långt bortom de finkulturella salonger han senare skulle komma att inta som självklar medelpunkt. Nässlorna blomma är berättelsen om pojken Martin – yngst i en syskonskara om åtta barn, och dessutom den ende av pojkkön – vars far dör en tidig död, och vars mor därefter flyr tristessen i fattigdomens Sverige, till förmån för Kaliforniens mytomspunna, gyllene stränder, och därmed lämnar alla sina kvarvarande sju barn (en flicka dog tidigt) åt sina öden. Det är alltså berättelsen om Harry Martinson själv.

Ett av bokens mest gripande moment är när lille Martin, efter att av socknen ha auktionerats ut till lägst bjudande (d.v.s. de som kräver minst bidrag för att ta hand om honom), vandrar den långa vägen från sitt sålda föräldrahem till den nya familjens gård; en vandring genom Blekinges mörka, trolska skogar. Där går den övergivne stackaren och filosoferar över naturen, och tänker på sin mor, som stack till detta mystiska "Karlifornien", och på sin favoritsyster, som sjukdomen gjorde slut med.

Syskonskaran skingrades. Vart och ett av barnen förvandlades från individer, tillhörande en riktig familj, till usla "sockenbarn", utlämnade till fosterfamiljernas nåd, goda vilja och bristande tålamod.

Nässlorna blomma är en ond saga, som utspelar sig i ett Sverige som så sakteligen håller på att omvandla sig till folkhem. Martin befinner sig mittemellan det uråldriga, vidskepliga, som låser dörrarna och fruktar de mörka väsen som smyger runt knutarna om natten, och det rationella, upplysta och känslokalla jordbrukshemmet, och finner sig i stort sett bara just i brytpunkten mellan de båda ytterligheterna: i den folkliga skolans familjära utbildningssystem, i barnhemmets substitut för den moderliga famnen. På kuppen förlorar han blodsbandet mellan sig och sina syskon – när han senare möter en av sina systrar spelar han förnäm och fånar sig, och man märker att den vuxne författaren ångrar sig och fortfarande våndas över det larviga spel han lärt sig spela inför sitt eget kött och blod.

Nässlorna blomma är obarmhärtigt smärtsam på sina ställen, men det lindras av dess vackra språkdräkt och av det skiftande perspektivet mellan författare och huvudperson. Martinson var en gudabenådad poet, och han besatt en förmåga att göra naturen levande med sitt språk. Just den ständigt växlande berättarpositionen – mellan det ensamma barnet och den erfarne, vuxne författaren, vars ton är färgad av förträngd självömkan, ömhet som aldrig fått ta uttryck, uppdämd förlägenhet etc. – är en detalj som känns unik för den här boken.

I de förnäma litterära sällskapen var Harry Martinson något av en sensation på sin tid. Han var en vagabond med svårighet att hålla sig på en plats och kom från lägsta möjliga bakgrund. Samtidigt var han en stor begåvning – hans naturpoesi fick akademiskt lärda poeter att avundsjukt fnysa och undra varifrån han fått denna talang. Var han en naturbegåvning, ett medfött geni?

Vad var det som drev Martinson att söka sig ut i världen? Vägen var hans hem, och talande nog var titeln på fortsättningen på Nässlorna blomma just Vägen ut. Att hoppa på ångfartyget och resa bort från hela skiten, kanske sökande efter mamman, vars "tunnblodighet" han förbannar – kanske sökte han efter barndomens avlägsna "Karlifornien", dit hans mamma for utan honom, och enbart lät skicka efter ett av de sju barnen. Kanske mindes han ännu barndomens lockande affischer med stora fartyg som korsade Atlanten, den ouppnåeliga Vita Stjärnlinjen som en gång bringat hans mor så långt bort.

Nässlorna blomma är något av det vackraste, som det svenska språket har uppbringat. Martinson var en magiker med färdigheter, som väckte den mörka naturen till liv, och sedan gjorde den till bakgrund för en självutlämnande och djupt rörande uppväxtroman, som lämnar spår hos varje mottaglig läsare. Att Martinson fick nobelpriset i litteratur var helt rätt. Alla gamla belackare, som t.ex. Dagens Nyheters "legendariske" Olof Lagercrantz, som i jämförelse endast har skapat litteraturens motsvarighet till skiten i tunnans botten, kan ruttna i sina kistor.

Article Source: http://www.svenska-artiklar.se

"Nihilism som mentalt vapen tillåter oss att nå en närmare uppfattning om verkligheten som den är, genom att neutralisera erkända värderingar. Nihilism är först fatalism, sedan realism, och slutligen en heroisk form av idealism, där vi inser att våra liv blir vad vi gör dem till. Genom denna metod kan människans problem definieras, mer realistiska lösningar skapas och nya, hälsosammare ideal bildas." PFA / Svenska Nihilistsällskapet - S.N.U.S. - Snus - www.anus.com/tribes/snus/

Please Rate this Article

 

# of Ratings = 1 | Rating = 1/5

Click the XML Icon Above to Receive Konst Articles Via RSS!