Svenska Artiklar, ditt artikelarkiv på nätet
Search:

Home | Konst


Glasblåsarns barn

By: Svenska Nihilistsällskapet - Svensk Nihilism

Maria Gripe, som avled den 5:e april i år, var under sin livstid uppskattad som en av Sveriges mest älskade barn- och ungdomsförfattare. Inspirerad av tunga namn som Edgar Allan Poe, Carl Jonas Love Almqvist och Arthur Schopenhauer skrev hon fantasirika noveller för ungdomar, men med en flerbottnad komplexitet som samtidigt tilltalade en betydligt äldre skara läsare. År 1964 kom Glasblåsarns barn ut, och drygt 30 år senare blev den filmatiserad av Anders Grönros. Filmen blev aldrig någon hit, men lyckades trots detta vinna två Guldbaggar innan den sjönk ner i glömskans träsk.

Berättelsen handlar om en glasblåsarfamilj i 1800-talets Sverige. Pappa Albert är en mycket skicklig glasblåsare, men eftersom han enbart tillverkar konsthantverk som ingen förstår sig på lyckas han inte sälja någonting på marknaderna, vilket gör att familjen blir fattigare och fattigare. Inte långt därifrån bor häxan Flaxa Mildväder med sin svarta korp Kloka. Kloka har förmågan att spå in i framtiden genom att titta ner i vishetens brunn. En dag tappar korpen sitt nattöga - det öga som ser det mörka och onda i livet - efter att ha skådat för djupt in i visheten. Häxan, som tolkar spådomarna genom mönstret i sin väv, ser hur glasblåsarens barn kommer att bli bortrövade av en ondskefull makt.

Utanför byn bor en mäktig härskare och härskarinna. Härskaren är en rik man, vars största lycka är att få uppfylla härskarinnans önskningar och få ett tack tillbaka. Härskarinnan däremot nöjer sig aldrig, och en dag bestämmer hon sig för att hon vill ha barn. Härskaren sätter sin äldsta betjänt i uppdrag att hämta hem några barn åt sin härskarinna. Under tiden, en sen kväll på en marknad där Albert och hans fru Sofia säljer glas, berättar Flaxa Mildväder för Albert vad som kommer att hända. Han väljer att tiga för sin hustru, men när barnen en dag plötsligt är försvunna, förstår han att spådomen har slagit in.

Maria Gripe kan med rätta sägas ha varit långt före sin tid. Genom att effektivt använda svenska sagofigurer och mytiska arketyper målar hon upp en magisk värld av djup nihilistisk symbolik. Albert är den idealistiska konstnären som vägrar att tumma på sin skaparglöd. Fastän hans fru råder honom att i stället blåsa praktiskt och enkelt glas som vanligt folk vill ha, så fortsätter han att formge de mest underbara konstverken i Småland. Snart reser människor från hela landet ner till marknaden för att köpa hans glas. Sofia, som sällan ser sin man annat än efter kvällarna, börjar känna hopplöshet inför sin roll som mor och hustru. En kväll förbannar hon barnen, som hon finner vara till mer besvär än lycka, intet anandes att hon en dag ska mista dem.

Härskaren är en man i överflödig rikedom som bara mår bra när han kan tillfredsställa människor i sin omgivning genom materiella förtjänster. Denna naiva altruist gör allt för att hans härskarinna ska tacka honom för hans arbete. Men eftersom hon alltid får vad hon vill ha, skriker hon ständigt om mer och mår innerst inne dåligt av hans ständiga uppassning. Det materiella välståndet skapar ett beroende och tar så sakteliga död på människans vilja att leva. Gripe har här infogat en effektiv metafor som går till stark attack mot den framväxande moderna materialismen och dess psykologiska mönster.

Men framförallt handlar denna berättelse om moderskap och inställningen till livet självt. När Sofie förbannar sin situation nedvärderar hon den inre lycka som få människor är förunnade. Den dag hennes barn försvinner, rasar hennes tillvaro ihop. Hon anklagar sig själv för barnens försvinnande. Albert i sin tur, som länge suttit på hemligheten om vad som komma skall, sörjer sina barn genom sin konst, som till sist får formen av sorgfyllda tårar. Glaskonsten tilldelas ett egenvärde och blir en symbol för det konstnärligt vackra, men samtidigt en representation för dess egenart och tidlösa aspekt. För Gripe blir lidandet och sorgen en nödvändighet för att kunna förstå och fortsätta med ett sanningsenligt liv.

Anders Grönros har gjort ett fantastiskt arbete med filmatiseringen. Kameran fångar ständiga ögonblick av trolskt skimrande skönhet: i ljusets reflektion genom färgat glas, i naturens omvälvande innanmäte, i starkt nertonade blåsvarta scenerier vid sjöar och stängda slottskamrar, i enorma öppna salar där solljuset skiner ner från fönstren och parallellt bildar vackra mönster - men inte minst i närbilderna av Sveriges toppskikt av skådespelare, där en blick eller en vag förnimmelse får lov att finna sig själv i ensam tystnad. Ljudproduktionen är fantastisk och man har skickligt funnit en blandning av underliga melodiska passager och ljudet av glas som bryter ut i harmonisk flerstämmig sång.

Till skillnad från vad man kan tro är detta inte en film som kommer att förstås fullt ut av ungdomar, knappt ens av deras föräldrar. Gripe har valt en enkel men gripande berättelse som barn kan finna en förståelse för, men djupet blir en komplex utmaning som både uppmålar en yttre tematisk bärkraft och samtidigt bär på en inre filosofisk diskussion, som pekar rakt mot metafysikens mest grundläggande frågor och villkor. Den mystiska atmosfären bekräftar Gripes existentiella sökande i mörkret och avgrunden, men filmen innehåller även en ljus och heroisk tilltro till människans strävan efter harmoni och balans med sin omvärld.

Även drag av burlesk humor infinner sig i filmen. Som exempel kan ges den gigantiska barnjungfrun Nana, men det hela övergår aldrig till något rent banalt; det smärtsamma allvaret ligger ständigt och sjuder bakom kulisser och smink. Stellan Skarsgård och Pernilla August gör en fin insats, men nämnvärda är även barnen Klara (Jasmine Heikura) och Klas (Oliver Peldius), som inlevelsefullt smälter in i sina respektive roller. Thommy Berggren, som fick pris för bästa manliga biroll, fångar den neurotiskt oroade härskaren, tillsammans med en utsökt Elin Klinga som känslig och djupt olycklig härskarinna.

Gripande och smärtsamt kommenterar Gripe den funktionsstörning som genomsyrar det moderna samhällslivet, och sätter precis som Astrid Lindgren ner sin fot och försvarar barnen i all denna röra av förlorade drömmar och ideal. Barnen kommer i kläm för vuxenvärldens ohållbara situation, men framför allt blir de formade efter den värld de tvingas att växa upp i. Osjälviskheten och insikten om att människans önskningar egentligen bara är en droppe i havet förminskar individens betydelse i relation till livet som helhet, men finner därigenom även en beständig vetskap om hur vi bör leva för att uppnå lycka och samförstånd med de vi älskar. Glaset används därför både som en estetisk närvaro och inre metafor; precis som glaset är vårt liv vackert men skört. Älskar vi det så formger vi det efter sanning och skönhet, men mister vi tron på oss själva och dem vi håller kära, så slås glaset i tusen bitar och kan aldrig någonsin återställas.

Article Source: http://www.svenska-artiklar.se

"Nihilism som mentalt vapen tillåter oss att nå en närmare uppfattning om verkligheten som den är, genom att neutralisera erkända värderingar. Nihilism är först fatalism, sedan realism, och slutligen en heroisk form av idealism, där vi inser att våra liv blir vad vi gör dem till. Genom denna metod kan människans problem definieras, mer realistiska lösningar skapas och nya, hälsosammare ideal bildas." Alexis / Svenska Nihilistsällskapet - S.N.U.S. - Snus - www.anus.com/tribes/snus/

Please Rate this Article

 

Not yet Rated

Click the XML Icon Above to Receive Konst Articles Via RSS!