Svenska Artiklar, ditt artikelarkiv på nätet
Search:

Home | Konst


Folke Ström - Nordisk hedendom

By: Svenska Nihilistsällskapet - Svensk Nihilism

Det har genom åren utgivits en rad olika avhandlingar på ämnet om nordisk hedendom. Många av dem har varit översättningar från anglosaxisk litteratur, där man till största del gett sig i kast med de ytliga aspekterna av den fornnordiska andligheten. Dessa har likväl gett oss en relativt allmänbildande föreställning om våra förfäders tro och sed, men har samtidigt lämnat oss med fler frågor än svar angående mer detaljerade områden inom ämnet. Det är därför med en smått kritisk uppsyn, som man införskaffar "ännu en bok om Tor och Oden", med den inre förhoppningen att någonting nytt ska presenteras.

Folke Ström representerar den mer moderna samlingen religionshistoriker, som genom att inhämta fakta och kunskap från äldre diktning, arkeologi, etymologi, etnologi och geografi, försöker att återskapa enhetliga tolkningar där fragment placeras inom ett större kontextuellt ramverk. Detta innebär att man gärna drar paralleller mellan skilda fenomen, som av historikern anses bära på en avgörande gemensam nämnare. Denna metod, trots sina brister, är ett effektivt sätt att utforma en överskådlig kartläggning av den utspridda och mystiskt dunkla värld, som utgör den nordgermanska hedendomen.

Författaren börjar med en inledning, som klargör hans avståndstagande från äldre religionsforskning, där gudamyterna som sådana huvudsakligen utgjort en representativ grund till stoffet. I stället ämnar Ström återrekonstruera myterna satta i sitt praktiska såväl som andliga sammanhang, och på så sätt finna myternas inre mening, uttryckt i kultlivets självklara vardag. För att etablera en historisk och religiös grund för detta ändamål, påbörjar Ström en kortare sammanfattning av vad han kallar "de förhistoriska tiderna", d.v.s. sten-, brons- och järnåldern.

Redan här får vi en fascinerande inblick i hur människan levt och varit direkt beroende av sin naturliga omgivning, vilket i sin tur har gett upphov till och präglat hennes religiösa och andliga medvetenhet. Ström förtydligar skillnaden mellan magi och religion: magi är en skapelseprocess, där individen uttrycker sin vilja genom en symbios med högre andliga krafter, medan religion ses som en form av underkastelse, där individen befinner sig i beroendeställning till makterna. Detta ständiga samspel mellan uttryck och underkastelse, agerande och vördnad, blir en karaktäristisk formel för den nordiska sinnligheten och religiösa dyrkan.

Ström skildrar de förhistoriska tiderna med en sakligt vetenskaplig framställning, där fascinationen för naturen får uttryck både i ljusa fruktbarhetsriter och mörka ritualer. Redan tidigt in i boken kommer vi i nära kontakt med de kontinentalgermanska sederna, som inte sällan är både grymma och dunkla i sitt utförande. Författaren knyter här ofta an till den romerska kulturpersonen Cornelius Tacitus, och förmedlar genom honom de dödsritualer som förknippas med den troligen androgyna fruktbarhetsgudinnan Nerthus. Germanerna offrar slavar till denna gudinna, vilka senare har upptäckts av arkeologer, och fått medial uppmärksamhet som "mossoffren", d.v.s. de slavar som dränkts i mossar, för att blidka de livsingjutande krafterna.

Vi får här en klar inblick i den forngermanska synen på liv och död: död sågs som en mekanism av livet som helhet, och var därmed inte en "grymhet" eller en "sorg" i sig, utan snarare en passage till en högre värld, en metod som krävdes för att tillgodose de ideal, som var utsatta av högre makter. Då i regel endast slavar offrades, förstår vi även att det rör sig om en sorts tidig primitivistisk metod att systematiskt sålla ut individer från lägre stånd och därmed reglera de lokala befolkningarna efter naturligt urval.

Författaren beskriver denna relation mellan individ och gud, som en parallell till den heliga balansen mellan mikrokosmos och makrokosmos. För germanerna var denna symbios i sig en helig förening mellan varelse och omgivning. Ström fångar kvintessensen i denna föreställning på ett vackert sätt:

Verkligheten är en helhet, dess andliga och dess materiella komponenter utgör endast olika sidor av en och samma totalitet, vars religiösa förankring är självklar. Den rättsliga ordningen utgör i samhällslivet en motsvarighet till det harmoniska naturtillstånd, där de livsfrämjande makternas herravälde är rådande.

Utifrån detta framställs germanerna som ett folk med högt utvecklad rättskänsla, som i sin tur är fast knuten till en andlig motsvarighet i den rådande traditionen. Deras heroisk-idealistiska världsbild gör den både till en mytomspunnet magisk och vacker sådan, men även fylld av burleska grymheter och mörka kultfenomen, där kontrasterna mellan ljus och mörker, liv och död, mod och svaghet, flyter samman och bildar en sakralt stärkt tro, med en inre komplexitet, som växer i hand med att ny fakta uppdagas.

Ström tillägnar dock den största delen av sin bok åt vikingatidens religiösa föreställningar, däribland en av de mer mytiskt förundrande delarna av den nordiska hedendomen: dess starka andlighet. Denna visar sig återkommande, på ett eller annat sätt, vara knuten till död som fenomen eller de dödas återuppståndelse. Oden framställs som den primära guden inom magins och siarkonstens område. Lärd av Freja hanterar Oden sejdens svartkonst, men besitter även runornas hemligheter efter att ha hängt sig själv i världsträdet Yggdrasil. Besynnerligt nog behandlas runorna aldrig mer ingående, fastän Ström noga påpekar deras magiska bruk och mytologisklitterära användningsområde.

Oden som schaman är en av de mer fängslande tankarna, särskilt i samband med fenomenet bakom Oskorei, d.v.s. den tid under vintern då Oden väcker de döda ur sina gravar och hemgästar sina ättlingar. De dödas närvaro är central i den germanska tron och är, hävdar Ström, ett sätt att stärka den grund varpå ättesamhället vilar. Inom den nordiska hedendomen ses individer som en del av en blodslinje, där förfäders inre karaktär förs vidare till sina efterkommande, som därmed ansvarar för sitt släktes fortlevnad och hälsa. Denna kontinuitet genomsyrar alla traditioner, som innefattas av de kontinentalgermanska stammarna.

Andra mer intressanta delar behandlar den fornnordiska ödestron, och påvisar genom sociala möten såsom marknader hur religionen är en naturlig del även av det vardagliga och praktiska livet. Synen på livsödet får en grundläggande filosofisk-teologisk förklaring, där olika teorier framförs för att finna den intrinsikala innebörden av ödesnornorna och deras mytologiska ursprung, diserna. Diserna beskrivs som de ursprungliga ödesmakterna och visar sig vara fast knutna till släkten. De ses som en blodslinjes beskyddare och övervakar individernas liv för att tillmötesgå dem - eller skapa kaos och oreda. Parallellen dras till sena föreställningar om byväsen, som tomtar och vättar, där individen tvingas upprätthålla en god relation till sina övervakare om hon önskar välfärd och lycka i livet.

Men genom att inberäkna den ärftliga sidan av ödestron, finner vi även en biologisk motsvarighet till hanteringen av medfödda drag och egenskaper. Detta bidrar givetvis till att förstärka den enskilda individens ansvar att ständigt utveckla och värna om sina efterkommande, för att på så sätt garantera sina barn ett livsöde i välgång och fruktbarhet.

Denna själsliga aspekt av den germanska tron är samtidigt komplicerad och psykologisk. Ström behandlar bland annat fylgjorna och hamnarna, som i äldre tider uppfattades som materialiserade individuella själar, ofta manifesterade i djurkroppar, t.ex. varg, räv eller björn. Detta innebar att individens själ kunde lämna den fysiska kroppen, oftast under nattsömnen, och irra omkring i byn för att eventuellt skada en fiende eller gottgöra en god vän. Produkten av detta ser författaren som en länk till hur viktigt man ansåg det vara, att uppträda och bemöta sina medmänniskor. De som bar på illasinnade tankar kunde i verkligheten få dessa iscensatta bara genom att uttrycka sitt hat och sin ilska på ett intensivt och i bland till och med poetiskt sätt.

Germanerna är samtidigt mycket bestämda över var känslouttryck och realism hör hemma. Bland annat beskriver Ström hur det anses bortskämt och elakt av sörjande att gråta över sina fäder. Deras tårar sägs nämligen svida på de dödas kropp - och inte förrän sorgen är över, kan de vila ut i lugn och ro, på sin resa till Hels rike. Med andra ord har germanerna en starkt andlig och rationell syn på döden och sorgen över de bortgångna. Den kristna traditionen i att sörja kan här få en djupare parallell mellan kristen och förkristen syn på materiell förgänglighet och fysiskt lidande.

Folke Ström har själv valt ett rationellt tillvägagångssätt när han framställer de olika delarna av den germanska tron. Han undviker att tolka materialet utifrån en värderande eller normativ ståndpunkt, utan skildrar med ett högst sakligt och komprimerat språkbruk, som gör detta till intensiv och faktaspäckad läsning. Det rika omfånget av citerade diktverk och religiösa texter, samt de vackra och fängslande bilderna av arkeologiska fynd, som dyker upp med jämna men få intervall i boken, underlättar läsningen något, men bidrar inte till en skönlitterär upplevelse i någon vidare bemärkelse.

Snarare bör det här ses som en högst akademisk bedrift; en vetenskaplig studie som riktar sig till de personer, som tidigare råkat sätta tänderna i en av de mer lättillgängliga pocketböckerna om gudamyterna, och i stället söker utvidgad kunskap och en friare associativ tolkning av historiska referat och teologiska teoribildningar under 1900-talets framväxt. Detta tycks även ha varit Ströms intention; han ser på den nordiska hedendomen som en tradition och folklig sed, inte en religion som vilar på en moralisk-dogmatisk grund.

Konklusionen av varför hedendomen dog ut och ersattes av kristendom blir därför teologisk och spekulativ i sin utformning. Författaren drar den naturliga slutsatsen att den germanska trons holistiska utformning, där varje enskild komponent utgör en kritisk del för att upprätthålla en större andlig kontinuitet, både är otroligt stark när den är frisk, men snabbt upplöses då en del faller bort. Han uppmärksammar de högre ståndens konvertering till kristendom, och ser det skeendet som början till den sten, som fortsatte att rulla och omvälva de lokala bygderna till den nya tron. Med ett skarpsinne för kausalitet och kallt logiska skildringar av våra förfäders brutala, men samtidigt heroiska och vackra världsbild, uppmålar Folke Ström en kontrastrik och särpräglad tid av uppoffring och själatro ur det förgångna.

Article Source: http://www.svenska-artiklar.se

"Nihilism som mentalt vapen tillåter oss att nå en närmare uppfattning om verkligheten som den är, genom att neutralisera erkända värderingar. Nihilism är först fatalism, sedan realism, och slutligen en heroisk form av idealism, där vi inser att våra liv blir vad vi gör dem till. Genom denna metod kan människans problem definieras, mer realistiska lösningar skapas och nya, hälsosammare ideal bildas." Alexis / Svenska Nihilistsällskapet - S.N.U.S. - Snus - www.anus.com/tribes/snus/

Please Rate this Article

 

# of Ratings = 1 | Rating = 5/5

Click the XML Icon Above to Receive Konst Articles Via RSS!