Svenska Artiklar, ditt artikelarkiv på nätet
Search:

Home | Konst | Poesi


En misantrops betraktelser

By: Svenska Nihilistsällskapet - Svensk Nihilism

Det piskande regnets magiska skimmer bildar ett spektrum, som från en annan tid. I skenet av en blixtrande himmel vandrar en grå man med själen i släptåg. Kroppen är tung, som vattendropparna på de dystra bladen. Teaterföreställningen har med inlevelse upprättats - den förgiftade vanmakten blir ens olustiga kamrat.

Andra kroppar träder fram ur den svala dimman, och en tanke flimrar förbi i mannens inre, för att sedan hånfullt bege sig tillbaka till ojämnheten; nu har den någon i sitt grepp, nu ska plikten verkställas. En misantropisk, tröstande tanke genomsyrar mannen med grå själ, och med stelnad panik upprättas ett leende, och kanske ett till - de andra skepnaderna hatas; vissa innerligt, andra ytligt.

Med böjd rygg och uppgiven min beger han sig hemåt. Han har ett vackert yttre, men en grotesk själ, den är obscen, ohygglig, vidrig! Det ligger i hans kännedom, och han vandrar obönhörligt vidare på sin avlägsna stig med ett förpestat leende som enda täckmantel.

Tankarna är mest återhållsamma och besvärar inte den gamle mannen, den perioden torde vid detta lag vara ändad och fullföljd. Ser tidens gång av någon anledning att det behövs ett återfall eller kanske endast en korrigering, har han full förståelse för det eftersom det inte finns något han kan göra åt det, förutom att förälska sig och det lär knappast hända - vidare kan han inte heller styra det på en markant nivå.

– Frihetsträngtan är en oskriven lag, vilken jag tvingas underkasta mig. Detta ständiga tvång, att blicka vidare utan att någonsin slå sig ned, blir min hederskodex. I skydd av mörkret underminerar jag min egen livslust, mitt falnande hopp om evig frid. De senaste åren har till största del präglats av ensamhet, ofullkomlighet och frustration. Trots uppehåll faller jag alltid tillbaka till denna klarsynthet eller självinsikt – lycka är till för andra, den var aldrig ämnad för mig.

– Jag ska också hata min egen situation, det faktum att jag kommit till. För just det torde vara mitt syfte, och ingenting annat, då ingenting annat känns meningsfullt för mig. Kärlek och besvarad kärlek är det, som endast kan röja mig ur min nuvarande position, mitt självorsakade fängsel, som jag så oberört snärjt in mig i, så naturligt, så otvunget, självorsakat... Kärleken kan skapa ett avbrott, kan sätta mig fri från melankoli, från svårmod och söndermalt framtidshopp. Men jag ska säga som det är: jag är rädd för den. Vilket gör att jag hatar allt som tenderar att gå i den riktningen, samtidigt som en betydande del av mig trånar efter smaken, efter lukten, efter sötman!, av... dess... natur...

Nattsvart korp, vitblek duva, varandras motpoler, men syftet måste vara ömsesidigt: att skapa harmoni, melankoli.

För en ensam resenär kan det ibland vara svårt att få fotfäste. Tryggt är då att ha i åtanke, att för dödsfärden behövs ingen strävan, endast beslutsamhet. Tragiskt nog löser man föga genom att släppa taget, utan det är genom att uthärda, lida och hata med motvillig övertygelse, som man respekterar melankolins grundtanke: att närma sig fullkomlighetens avlägsna abstrakter:

– Jag har kommit till följande insikt: jag älskar mitt liv ironiskt. Det når aldrig storslagna höjder, då jag är fången i min fysiska kropp, och fastän mina drömmar strävar högre är det fängelset, det ruttnande köttet och isoleringen, som är den egentliga eftersträvansvärda verkligheten, då det är den självklara.

Astrala visioner kommer alltid att finnas där som en evig medvetandeström, en öppen port mot fjärran. Men att nå dit, är nog en omöjlighet. Och de som lyckas, får antagligen besvärliga konsekvenser som följd. För öppnar man en port, öppnas också en annan port; orsak och verkan. Det handlar om att inse detta, att allting har en motpol, dessa krafter lever osynliga mitt ibland oss.

En dag kanske jag flyger mot skyn på mina änglavingar, och ser ljuset (eller mörkret), och förstår livets mening och kosmos lagar, och det blir inte bara sägner utan realistiska upplevelser, och jag behöver inte längre leva i ovisshet om min omgivning.

Men då kan man inte vända tillbaka...

Den grå mannen funderar och tänker, vänder och vrider; filosoferar. Han funderar över sin egen tillvaro, den situation han befinner sig i - och inser det felaktiga i att betrakta sig som absolut nihilist. Att begrunda sin egen situation, förmågan till självreflektion, är det en gåva eller en ren förbannelse? Vandringen fortgår längs höga fjäll och djupa dalar.

Article Source: http://www.svenska-artiklar.se

"Nihilism som mentalt vapen tillåter oss att nå en närmare uppfattning om verkligheten som den är, genom att neutralisera erkända värderingar. Nihilism är först fatalism, sedan realism, och slutligen en heroisk form av idealism, där vi inser att våra liv blir vad vi gör dem till. Genom denna metod kan människans problem definieras, mer realistiska lösningar skapas och nya, hälsosammare ideal bildas." Dekker / Svenska Nihilistsällskapet - S.N.U.S. - Snus - www.anus.com/tribes/snus/

Please Rate this Article

 

Not yet Rated

Click the XML Icon Above to Receive Poesi Articles Via RSS!