Svenska Artiklar, ditt artikelarkiv på nätet
Search:

Home | Uppsatser Och Referat


Det nihilistiska manifestet

By: Svenska Nihilistsällskapet - Svensk Nihilism

"Civilisationen är en sjukdom som nästan alltid är ödesdiger." - Dean Inge

Denna artikel försöker sig på det omöjliga. Den försöker sammanfattat förklara ett trossystem som till sitt väsen inte är särskilt komplext, men till vilket vägen från vårt rådande trossystem är komplex och kantad med förvirringar, vare sig de är lingvistiska, konceptuella eller till och med bildmässiga. Det kan omöjligen lyckas. Emellertid måste allt ha sin början någonstans, och då vägen till misslyckande är att inte göra något alls, ger vi oss på ett försök att förse dem som söker nihilism med ytterligare en utgångspunkt.

Vad nihilism inte är

Varför ska man i slutändan tro på någonting alls? – nihilism är, som alla andra former av organiserade idéer, en tro. Du skulle kunna vara som så många kvasiupplysta personer och bekänna tillhörighet med en konventionell politisk övertygelse, eller kalla dig "cyniker" och säga att ingenting kan göras åt något, så sätt på TV:n, öppna en öl och var nöjd. På det sättet är du åtminstone personligt skyddad – du har tillkännagett en brist på en vilja att kämpa – och kan känna dig lugn över att allt är som det var förut. Klarsyntare iakttagare skulle kunna säga att du hamnat i klorna på en väldigt komplex men till hjärtat banal form av kognitiv dissonans; du pekar på en olikhet mellan ideal och verklighet för att rättfärdiga overksamhet.

Du kan till och med ansluta dig till nihilismens lägre form, vilken är en brist på tro på någonting alls, annars känd som fatalism, men det är egentligen en utvecklad form av det ovanstående. Och känner du dig inte löjlig när du köper till dig någon av de färdiga politiska identiteter som finns där ute, och svär på att dina idéer stämmer överrens med Michael Moores eller Rush Limbaughs, vilka i grund och botten bara är två olika versioner av samma feta "skriv bara på här så blir allt bra"-produkt? Kanske kan du ta skydd i religion, men det handlar om samma sak; i stället för att välja en väg, så följer du en. Detta betyder inte att alla vägar är felaktiga, och att du borde vara något slags "individualist", som kokar ihop en "unik" formel av osammanhängande fragment av övertygelser, och sedan utropar att allt skulle bli bra om den omöjligt självmotsägande kuren följdes.

Ändå är inget av detta tillfredställande, eftersom du vid dagens slut inte är närmare en sammanhängande vision av vad som skulle ändra på det du plågas av. Det är naivt att påstå att det inte besvärar dig heller, eftersom det är uppenbart att detta samhälle är vad vi i affärsvärlden kallar en "dödsmarsch": ett fundamentalt bristfälligt sätt att gå till väga, som inte omedelbart är synligt, och som därför krävs av överordnade så att vi arbetare tillämpar det så gott vi kan, medvetna om att allt en dag kommer att braka samman och att vi alla kommer att få lida, men vi kan inte beskyllas eftersom någon annan bär ansvaret. Givetvis är det inte egentligen någon som "bär ansvaret" här, då vi bara följer masstrender och -åsikter, mediala och politiska konstruktioner som hängt med så många generationer att det är omöjligt att finna någon att skylla allt på, någon vi kan ha en trevlig avrättning av, för att sedan belåtet förklara att problemet är löst, eftersom vi gjort oss av med skurken.

Nihilismen är en annan sorts tro eftersom den, till skillnad från nästan alla andra övertygelser, är ett led och inte en ändpunkt. De flesta trossystem lägger ut en rad statiska mål och påstår att om dessa uppnås blir allt så trevligt som det bara kan bli; de farligaste är de utopiska, vilka utlovar en konstant nära perfektion som har lite med verkligheten att göra. "En dag har vi utrotat alla krig" och "fria marknader skapar fria själar" faller bägge i den kategorin. Att tro på sådana plattityder är som att tänka att om du köper rätt gitarr, så kommer du automatiskt att skapa den bästa musiken någonsin, et cetera ad nauseaum. Nihilismen påstår sig inte ha någon utopisk lösning, och är i själva verket kontrautopisk: ur dess natur som ett filosofiskt synsätt och inte som en masstrend runt vilken man förväntas samlas kring, definierar den sig som ett sätt att betrakta världen inklusive sådana politiska masstrender. Det finns ingen ultimat lösning, ingen absolut utopi, endast ett bättre mentalt verktyg för att förstå och analysera de situationer som uppstår, vilka de än är. Till skillnad från politiska samlingspunkter är den en abstraktion på högsta nivå, och en under vilken alla andra idéer bildar en hierarki enligt deras grad av logik.

Trendhoror och bildade politiska manipulatörer kommer att försöka gruppera spörsmål under vilken övertygelse som helst, inklusive nihilism, i tron att en punktlista gör det enkelt för proletärerna att komma överens om en riktning att agera (hittills visar historien att detta antingen är ren lögn eller önsketänkande). Det är osannolikt att något sådant skulle kunna inträffa. Nihilister anammar "extrema" synvinklar därför att de har sett förbi den kognitiva dissonansen, och har således inga problem att betrakta världen analytiskt. Det är inte extremism för sakens skull, vilket nästan alltid är ett psykologiskt påhitt för att skapa ett omöjligt mål och följaktligen, genom att påstå sig arbeta mot det, avlägsna ansvar för att faktiskt göra något pragmatiskt. En anledning till att avsky vänsterextrema, högerextrema och extremistiska "gröna" grupper är att detta är deras modus operandi: föreslå något vansinnigt, anklaga därefter alla som inte håller med för förräderi, och fortsätt att arbeta på med attityden "bara jag känner till sanningen, resten av er låtsas, därför är jag bättre än er". Kan vi vara uppriktiga och hänvisa till detta som defensiv egomani?

Nihilismen behöver inget rättfärdigande. Den följer naturens mönster, vilket är evolutionen: successiv ersättning av föregående organisationsformer ("ordning", "konstruktion") med bättre sådana. Det finns inget moraliskt krav att utföra en viss handling, endast ett praktiskt, i det att om en föreslagen konstruktion fungerar bättre åtminstone på något litet sätt, kan de utformningsdetaljerna inkorporeras i det som är status quo och på det viset tvinga fram nästa evolutionsnivå. Givetvis introducerar små förändringar nya krafter och nya problem, så att evolutionsprocessen fortsätter ad infinitum, om inte (som i fallet med fransmän och italienare) en evolutionär "hamn" har nåtts, vid vilken anpassningen balanseras adekvat nog till en oföränderlig miljö. Om man, till exempel, tillhör resterna av ett fallet imperium, finns det inte så mycket att göra utom att leva väl och inte oroa sig för mycket över storheten, som långsamt drar sig tillbaka i så avlägset minne att det är en mytisk legend och inte en del av den nuvarande verkligheten.

Bakgrund

Jag argumenterade en gång med en kamrat som, när jag föreslog en abstraktion på hög nivå, sade "men är inte abstraktion någonting judisk-kristet, och därför dåligt?" Han gick i samma fälla som många på våra högskolor, där de antar att språket vilseleder oss, att vi därför måste dekonstruera och "gå bortom" språket, och skapar något i grunden osammanhängande. Se det så här: vissa meningar är sanna, och andra är det inte. En del abstraktioner är vettiga, andra inte. Hur vet vi vilka? Hur nära verkligheten varje är, och med det menar vi processen genom vilken verkligheten skapas och inte dess ihållande objekt, bör vara vår måttstock. En abstraktion om någon fantasifull värld där en välvillig enhörning i himlen skiljer det goda från det dåliga, rätt från fel, och leder oss till en plats kallad Himlen är en abstraktion som inte har mycket med den värld vi lever i att göra. Det är en solipsistisk abstraktion: den vänder sig till den individuella människans önskningar, och tar inte med i beräkningen den värld alla människor lever i. (Nihilister är modiga nog att inse det uppenbara: individuella människor har olika styrkor och intelligenser, och följaktligen kan inte alla förstå eller begripa en sådan abstraktion, och de som inte kan det hittar på abstraktioner av en solipsistisk natur som kompensation – se "kognitiv dissonans" ovan.)

Om du antar en högst abstrakt synvinkel på de verkliga problemen med att skapa en medveten varelse, ser du snart att det största hotet mot en sådan varelse vore dess eget intellekts möjligheter. Våra styrkor är våra svagheter. Eftersom en sådan varelse kan föreställa sig, och kan förutsäga, och kan skapa i sitt eget medvetande en partiell replik av världen för att använda till att gissa vad den möjliga utkomsten av en särskild handling kan vara – "sol och regn kommer alltid på våren, och saker växer inte på vintern, så jag planterar på våren, i antagandet att detta mönster är konsekvent" – så är den också mottaglig för att tänka ut en felaktig uppfattning om hur världen fungerar, och/eller bli känslomässigt instabil och därför skapa en solipsistisk version. "När jag prisar gudarna, slutar vintern och våren kommer" är ett sådant exempel; ett mer förrädiskt är "om jag inte skadar andra, blir jag inte skadad" (säg det till ett gäng plundrande tjuvar eller vandaler). Ursprunget till kognitiv dissonans är ännu mer utvecklat: jag funderar på hur saker borde vara och nöjer mig med det, eftersom jag inte kan eller inte tror att jag kan förändra verkligheten. Var och ett av dessa fel följer ur det grundläggande misstaget att anta att vad som existerar i individens förstånd är högre än verkligheten som helhet, eller kan användas för att kompensera för tendenser i helheten. Vi dör; det suger; låt oss hitta på "himlen" och evigt liv. Vore det inte mer etiskt, mer hederligt och, framför allt, mer realistiskt, att helt enkelt medge att vi inte har någon aning om vad som följer efter döden – om något? (Lägg till detta komplexiteten med en värld vi känner genom tidens fortskridande, men som kan omfatta fler eller färre dimensioner ur någon annan synvinkel, och du har en formel för oändliga obevisbara spekulationer antagna som sanningar för att, tja, vi vill alla tro att vi inte dör; till detta svarar jag att om vi alla är odödliga, betyder detta att idioterna som drabbar oss dagligen också är det, vilket kan få oss att tänka om angående visheten i "evigt liv".)

Människor, som är högst abstrakta varelser, är benägna att skapa abstraktioner som låter vettiga enbart i deras egna huvuden. Dessa är "återvändsgränder" eller "ultradiskreta" abstraktioner, i det att deras enda fel är ett misslyckande att förstå att den individuella människan är en del av en större värld, som fortsätter med eller utan dem. Om ett träd faller i skogen och ingen finns där för att bevittna det, låter det då? Givetvis, men skogen kallar det inte ett "ljud", och ingen kommer att märka det eller tala om det. Vi kan leka med definitioner hela dagen och påstå att antingen existerar ett ljud enbart för människor, eller så gör det det utanför människan, men detta är att omdefiniera ordet, inte fenomenet det beskriver. Vi kan lika väl kalla ett hoppande rovdjur för en tiger, och bli chockerade och överraskade (hänförda?) när folk reagerar på vår brådskande varning, "fjäril!". På liknande sätt kan vi kalla döden "evigt liv" om det får oss att må bättre, men det orsakar noll förändring för fenomenet i sig, som fortsätter vara okänt för oss. Tänkande varelser har en stor styrka, deras förmågor att föreställa sig och analysera, men det är deras största svaghet: de kan skapa "artificiella" tankar som inte relaterar till världen omkring dem, och på det sättet vilseleda sig själva baserat på vad de skulle vilja tro, inte vad de kan veta genom en undersökning av deras värld. Det talas mycket om den vetenskapliga metoden – experiment baserade på teori, observation, teori, upprepa – men är det inte samma process vi använder i mindre formellt förkroppsligande för att upptäcka vår värld, från vår tid som spädbarn gnagandes på olika föremål för att testa deras fasthet, till våra sista stunder på Jorden? I den meningen är felsökningen av ett dataprogram eller utforskningen av en ny kontinent eller att ta LSD samma syssla som ett vetenskapligt experiment. Vi betraktar världen, bildar teorier om hur den fungerar, och testar dem sedan. Naturligtvis kan de om döden inte beprövas, och detta öppnar upp ett gigantiskt kryphål för oss att hitta på en grundlig teori om Gud eller "evigt liv", och för att stödja den, uppfinna många andra illusioner så att det verkar vara ett realistiskt, komplett system av idéer.

Detta mänskliga problem – att särskilja den inre världen från den yttre – är inte unik för människor, men då de är de enda varelser med "högre" logiska funktioner på Jorden, är de vårt enda exempel. Det förstoras som problem när frågan om civilisationen uppstår, då grupper för första gången måste instrueras i organisationsprinciper de inte kan uppleva direkt - t.ex. "du odlar spannmål, han gör bröd, och den andra killen ska distribuera det till folket". Medan individer felar genom att anta att deras inre världar är verkligare än den yttre verkligheten, felar civilisationer genom att hitta populära antaganden som blir lag eftersom folk handlar enligt dem; hela civilisationer har gått under genom att upprätthålla regler som, i teorin, leder dem till evigt liv, men som i förnekandet av verkligheten tillåter grödor att vissna, inkräktare att ta sig in, förfall av den inre disciplinen som gör folk ineffektiva. Alla måste inte vara bedragna, men när tillräckligt många är det blir civilisationens framtid en dödsmarsch. Om du vill ha en fungerande definition av nihilism från ett politiskt-filosofiskt perspektiv, är det ett intygande av verklighetens struktur och process, i dramatisk kontrast till föremåls yttre och de skenbart riktiga intryck som visar sig vara fantasier i vårt inre, och som inte har någonting med den yttre verkligheten att göra. Nihilism är att bemöta fakta: oavsett om vi får evigt liv, måste vi fortsätta låta grödorna växa och hålla inkräktarna ute och den inre disciplinen hög, annars kollapsar vi som funktionell enhet. "Struktur" i det här sammanhanget skulle vara en förståelse av vår värld som den fungerar, inklusive det att människor behöver grödor för att äta och behöver handla enligt realistiska principer, då inkräktare, sjukdom och inre likgiltighet annars blir vårt öde.

För tillfället är vårt samhälle en linjär konstruktion av motsatser som inte existerar i naturen – de är rent perceptuella i våra mänskliga medvetanden: gott/ont, vinst/förlust, populär/impopulär. Den bästa produkten är inte alltid en nödvändig produkt (iPod), inte heller den bästa produkten (stadsjeepar), eller ens en bra idé (cigaretter), men, tja, den är omtyckt och alla pengar kommer tillbaka till dess skapare, så det är Bra enligt vårt lexikon. På liknande sätt väljer vi våra ledare enligt vad som är omtyckt av de flesta, och följaktligen är våra ledare de som kan lova mest och sedan hitta ett sätt att slingra sig undan genomförandet; då de flesta människor som litar på sådana vanföreställningar inte direkt är några raketforskare, glömmer de snabbt och fortsätter med sina liv glatt antagande att eftersom löften gjordes och valet vanns, kommer de bli sanna och allting kommer att vara MVG från och med nu. En del kan mena på att lönsamhet och förlust finns i naturen, men en snabb studie visar detta vara falskt: i naturen finns antingen framgång eller misslyckande, och det har ingenting att göra med popularitet, annars vore alla djur odödliga. På liknande sätt kommer vissa att argumentera för att det finns gott (heterosexuellt samlag) och ont (analt samlag) i naturen, men när man ser den funktion anala samlag har i naturen (bland apor, där det lugnar inkräktare) är det uppenbart att inget sådant omdöme "existerar", utom i våra huvuden. I våra huvuden... tja, det är inte ett logiskt test, enligt någon vetenskaplig metod eller liknande. Det är önsketänkande, enligt vardagligt språkbruk.

Det som är mest oroväckande med denna åsikt, som alltid blir populär i en civilisations senare skeden, är att den tvingar en enstaka standard och formfaktor på alla personer och hans eller hennes önskningar, ambitioner, behov – likaväl som på vad den personen behöver för att hålla sig vid liv och leva väl, en kvantitet som ofta är ganska skild från vad de tror de önskar (människor har det gemensamt med labbråttor att de ofta väljer behagliga upplevelser framför långsiktiga fördelar, och dricker således i stället för att investera sina pengar för framtida avkastningar o.s.v.). Enligt en sådan tankegång, är vi alla formstämplade av en byråkratisk, mekanisk eller social maskin, i enlighet med vad som är populärt, och vi ser däri ursprunget till denna tankeprocess: den väljer vad de flesta människor vill tro i stället för det som är verkligt. Genom denna mekanism hamnar civilisationer i en senilitet formad av handlande enligt inre antaganden, och hamnar följaktligen förr eller senare i konflikt med den kalla hårda verkligheten, antingen det är inkräktande vandaler, grödor som vissnar eller inre brist på sammanhållning. Medan slutet i sig må ligga långt borta, är det mellanliggande problemet att liv i sådana samhällen är, på de högsta och lägsta nivåerna av vår uppfattning, oroväckande. Inte nog med att illusion tas för verklighet, dessutom är det en illusion skapad ur vad som är populärt och därmed (eftersom de flesta människor inte är förståndiga) oförståndig och orealistisk. I civilisationens slutskede tjänar vi alla popularitetens nycker och massans illusioner, i väntan på dagen då hela skiten brakar samman och vi är tvungna att erkänna vår tilltro till illusioner.

Vad nihilism kan vara

Lösningsmedel delar upp materia i sina beståndsdelar. Nihilism kan ses som ett mentalt lösningsmedel som skiljer inbillning från en realistisk uppfattning om individen och världen, som en beroende av varandra kontinuerlig, sammansatt process. När man ser på världen bara som yttre form, och inte har någon strukturell kunskap, liknar illusioner och bra idéer varandra: död och "evigt liv" är helt enkelt motsatta ytterligheter, inte logiska resultat av radikalt olika processer. För någon som lever i en illusion är en ormbunke en grön sak som förekommer i skogar och ibland på gräsmattor; för någon som är intresserad av konstruktion och struktur är en ormbunke en växt av särskild form och genetisk bakgrund med en plats i ett ekosystem där den förekommer när de rätta förhållandena – solljus, jord, vatten, omgivande växter och djur – existerar, och spelar en viss roll med dess förvandling av solljus till vatten och syre, i dess stärkande av marken med rotmassa, och i det att den förser andra växter och djur med hem och mat. Medan mänskliga samhällen för någon som lever i en illusion mäts i hur lite de skadar efterblivna och svaga och vansinniga, är det enda måttet för samhällen för en med fötterna på jorden deras långsiktiga överlevnad – om de mördar de efterblivna, eller håller dem inlåsta i förgyllda burar är helt irrelevant för det slutgiltiga beslutet (även om resurser som spenderas på de icke-produktiva är en del av vad som avgör framgång eller misslyckande). Vi kanske kan leva i våra mentala världar, men världen utanför fortsätter, och vår interaktion med den är det enda som avgör framgång eller misslyckande; det övriga är endast kognitiv dissonans.

(Ett utmärkt och praktiskt exempel för framförallt unga är skillnaden mellan musikalisk kvalitet och hype/framställning. Många musiker presenteras som "nya", "unika" eller till och med "brutala", men detta har ingen relevans för musikens underliggande kvalitet. Lika lite har produktionen det; om musiken är välkomponerad, använder harmoni och melodi och rytm och struktur väl, bör det vara utmärkt musik om det spelas på en akustisk gitarr, en Casio-keyboard, eller som det framställs av bandet på deras skivbolagsfinansierade, dyrt inspelade debut. Sånt som "låter bra" är ofta substanslöst, men har utmärkt produktion och en mystisk image, men med tiden misslyckas det med att belöna en på det sätt konst gör genom att skapa en livets poesi, som upplyser och framtvingar. Det kanske inte ens håller för en närmare musikalisk undersökning när det påpekas att bakom flöjterna och sirenerna och ylande gitarrer och skrikande divor är låten i grunden en variation av en välkänd och tråkig ballad- eller bluesform. Hype och produktion är utmärkta sätt att få folk att köpa en produkt av noll värde, det vill säga, ett upprepande av förflutna framgångar, medan man får dem att övertyga sig själva att de har funnit något nytt och lysande. Om du är nihilist, ser du bortom huruvida det "låter bra" eller känns rätt eller du gillar imagen eller om det får dig att känna dig som att du är en del av något slags beteendemässig revolution, och analyserar musiken: om det inte skiljer sig från de vanliga mönstren tillräckligt för att uttrycka något inte nytt eller unikt men särskilt för sina idéer, och är utpekande för de idéerna, är det hype och inte verklighet. Det är "konst" och inte konst. Vi kan leka med ord här också, men om du värderar din tid och inte är dum som en vägg förstår du varför det är viktigt att hitta den riktiga konsten.)

Ett annat sätt att betrakta nihilismen är att överstiga vad vi i det moderna väst kallar "egot". Egomani uppstår genom kognitiv dissonans när vi inte gillar verkligheten och därför hittar på vår egen; när detta sker kan vi antingen hitta på den och erkänna den som overklig men symboliskt framkallande, något vi kallar fantasi, eller så kan vi hitta på den och påstå den vara antingen en högre verklighet än den verkliga världen eller en verklighet som ersätter existensen. Egomani är antagandet att våra inre världar är mer verkliga än den yttre världen, vilket är paradoxalt då den senare inkluderar den förra (vi är nödvändigtvis korrekt representerade i den yttre världen, men det finns ingen garanti för att den är exakt avbildad i vår inre värld). När vi tänker egomaniskt, som de flesta i västvärlden gör, ser vi världen som begränsad till våra egna intryck och önskningar, och bortser från kontinuiteten mellan självet och yttervärlden; vi tänker också enligt vår egen form, i den mening att vi ser alla beslut, etiska och övriga, som begränsade till individer. Detta isolerar oss från en holistisk moral genom vilken vi till exempel skulle kunna betrakta vår miljö som en förlängning av oss själva, både som en förälder och som en process vi är beroende av; det hindrar oss från att överväga beslut som är impopulära men inte desto mindre korrekta, när vi överväger vår civilisations riktning. Vår moderna moraluppfattning reglerar individers rättigheter, överlevnad och behandling, men den har ingen förmåga för en holistisk moralitet som betraktar individer, miljö och civilisation som enheter beroende av varandra och som följaktligen fattar beslut på den nivå som är bäst för enheterna tillsammans.

Detta för oss till svårigheten i ett filosofiskt dilemma i västvärlden. Separationen av medvetande och kropp skapar en dualitet i vilken vi ser tankar och yttervärlden som separata, isolerade enheter. Man är antingen idealist eller realist ur den här synvinkeln, och aldrig mötas de två. Från ett nihilistiskt perspektiv förklarar idealism realism i det att verkligheten inte endast är fysiskt yttre, utan en struktur och process; en "skapelse", även om vi kommer fram till att det inte finns någon Skapare (och spelar det någon roll för vårt dagliga liv?). Denna omvändning uppnås genom att dra idealism, eller "den filosofiska doktrinen att verkligheten på något sätt står i relation till medvetandet eller bestäms av medvetandet – att verkliga objekt som 'yttervärlden' utgörs av inte är oberoende av förnimmande medvetanden, utan endast existerar på något sätt i relation till mentala funktioner" (Cambridge Encyclopedia of Philosophy, Second Edition), till sin spets, som är att anta att yttervärlden och tankar fungerar enligt en enda mekanism; i det sammanhanget fungerar världen likt en idé, och det som är viktigt i världen är inte det fysiska eller det yttre, utan idén – utformning, koncept, struktur och process. Motsvarigheten till det antagandet är en utvidgning av realismen, eller tron på yttervärldens överlägsenhet, som förlängs till en undersökning av hur verkligheten fungerar, och ur det följer fokus på dess abstrakta egenskaper. Att analysera verkligheten är att se att den fungerar som tänkande; att analysera tänkande är att se att världen till stor del fungerar som tänkande gör, och att det överlägsna tänkandet är att förverkliga tankar.

Nihilism är en förening av dessa två ytterligheter genom fokus på praktisk undersökning av verkligheten och ett förkastande av de föreställningar man får av en antropocentrisk syn på världen, vilka nödvändigtvis är begränsade till individers och föremåls fysikalitet som de upplevs av människor. Det är inte ett försök till att skapa en plikt, eller ett ideal, i sig självt, utan en reduktion av saker till deras enklaste, verkligaste element, så att högre ideal kan skapas, likt skapelsen av nya civilisationer ger kollektivt fokus på bildandet av något bättre än föregående civilisationer. F.W. Nietzsche skrev om det nödvändiga i att "gå under" i den moderna världen, och en tolkning av detta är att man inte kan skapa "högre" ideal när vårt koncept om högre/lägre är linjärt och fördefinierat; man måste ta bort allt värde och undergå en "omvärdering av alla värden", fokusera endast på de värden som överlever hans "filosofiska hammare", ungefär som när man knackar på en vägg för att hitta genomhåliga områden. Nihilism är att undergå borttagandet av allt värde och att konstruera värden baserade på verkligheten i stället för potentiellt internaliserad abstraktion. I en nihilistisk världsåskådning är intighet lika viktigt som någontinghet, eftersom bara intighet, likt ett rovdjur om natten, kan föra bort någontingheten, som har överlevt sin egen nytta, är inbillad, irrelevant eller fanatisk. Nihilism är en mental disciplin, som ger klarsyn genom att disciplinera medvetandet att förstå verklighetens struktur, och utesluta allt som oavsett utseende inte stämmer överens med den uppfattningen.

I detta är det möjligt att nihilister ser civilisationen som den egentligen är: en evig process av födelse, utveckling, och ett åldrande orsakat av självbesatthet, som snabbt leder till ett avståndstagande från verkligheten och därmed till irrelevans och död. Att avlägsna alla föreställningar om värde är att behöva återuppfinna värden som är relevanta för saker såsom de är både nu och i evigheten, i det att civilisationers grundläggande regler genom historien aldrig har förändrats; antingen finns det ett vettigt organisationssystem eller så finns det illusion och förfall. Civilisationer är till en början unga och hälsosamma, enade av de ideal deras medlemmar från första början arbetade tillsammans för, i syftet att bygga något nytt; när efterföljande generationer tar detta för givet svävar de iväg in i illusoriska ideal, och vid denna punkt kan inga "högre ideal" övervinna illusionen då man inte kan nå "högre" än föreställningen om individens egenintresse. Man måste i stället gå lägre, till stadiet innan civilisationen reformerades, för att omforma dess ideal.

Vad nihilismen gör för dig

Om du lever i en tid där illusioner ses som verkliga, och verkligheten är en outforskad kontinent, kan nihilismen på det personliga planet spara tid genom att avlägsna illusioner och endast lämna det som är uppriktigt relevant för ditt liv och din existentiella lycka. En enkel version av detta går många i affärsvärldens Amerika igenom; de finner det relativt lätt att nå framgång och kommer sedan fram till att de önskar ägna mindre tid åt kontoret och mer åt de saker som är evigt mänskliga att begära: familj, vänskap, det lokala samhället och att öka sin visdom och balans i självet. Illusionen är att pengar är viktigare än allt annat; sanningen är att om du har tillräckligt mycket och förmågan att göra de sakerna i livet som är viktigare långsiktigt sett (tänk dig ditt liv sett från din dödsbädd) än pengar, är det inte bara tillräckligt utan överlägset en ihålig tillvaro där arbete och lön kommer i första hand.

Dessutom kör nihilismen iväg rädslor orsakade av illusioner. Om man tror på retoriken i samhället verkar det nödvändigt att gömma sig undan en mängd rädslor: att göra bort sig offentligt, global uppvärmning, kärnvapenkrig, Guds vrede, fascism, sodomi, droganvändare, hackare, satanister. Dessa väldiga, apokalyptiska rädslor fungerar för det mesta som distraktion, som håller våra tankar ifrån det moderna livets tomhet och oundvikligheten i att vårt samhälle möter sina våghalsiga handlingars konsekvenser. Det som är viktigt är inte rädslor utan riktiga hot och ännu viktigare, hur man löser dem. På liknande sätt som människor som gömmer sig bakom cynismen hänger moderna människor upp sig på att "öka medvetenhet" om problem och gör sällan något åt dem i praktiken. Detta skapar en kultur av rädsla där vi i formlösa rädslors eller i balkaniserad kamp mellan politiska och etniska gruppers namn missar poängen: vi kan laga vår civilisation, men vi måste göra det på en mer grundläggande nivå än vad politik, ekonomi och social popularitet tillåter.

Nihilismen hjälper många att leva bättre liv. När de lägger av det meningslösa skräp de infiltreras med via televisionen och andra neurotiska människor kan de se att deras egentliga behov är enkla och lätta att tillfredställa. Efter detta kan de se hur de större, ouppmärksammade problemen – det moderna samhällets tristess, förgiftandet av den miljö som när oss, kulturarvets degeneration, vår civilisations förlust av visdom – kan vara viktiga inte endast för den bräckliga individen utan också för framtida generationer; nihilismen leder människor till holistiskt moraltänkande.

(Om du vill ha det i tråkigt, vardagligt språk är nihilismen en skitsnackseliminator. Om någon säger dig något, se det inte med blicken fokuserad på vardagsliv och vad folk tycker och vad som är lönsamt; se på vad som är verkligt och hitta därefter de ideal som upprätthåller det tillståndet. Du gillar att vara vid liv, eller hur? – Om inte, överväg att begå självmord. Om du gillar att leva, tror du på livet och gör vad som främjar det. Skräp är inte liv. Religiösa, politiska och sociala inbillningar är en del av det här; en annan är överdrivet hypade garageband eller översåld, kommersiell rock eller trendiga böcker som inte säger dig något av betydelse. Det är bättre att sitta i tystnad och kontemplera över universum än att fylla ditt huvud med skräp. Behöver du se de banala filmerna och meningslösa TV-programmen och underhållande reklaminslag? Behöver du en sportbil? Kommer ännu en DVD-film, ännu ett TV-spel eller ännu en skiva med den där rockmusiken, som till slut ändå inte är så jättebra, att hjälpa dig? När du drar isär gardinerna finns sanningen där naken likt din lunch på en gaffels spets – ursäkta, Willaim S. Burroughs.)

Parallellismens doktrin

Vi kommer att göra ett stort hopp här. Som sagt är detta ett introduktionsdokument, ingången till en förståelse av ett filosofiskt system, inte en komplett förklaring. När du accepterar att det finns en struktur bakom verkligheten vars metod fungerar likt tankar och när du betraktar naturliga omgivningar och ser hur konsekvent detta är, är du redo att tänka i paralleller. Enkelt uttryckt är parallellt tänkande det ultimata vederläggandet av det moderna samhällets linjära och binära moral. Om vi ska konstruera rätt och fel, är de specifika för situationen ifråga. En del fördömer detta som "situationsmoral" men holistisk moral är ett sätt att tänka som bäst tillämpas i specifika situationer; för vargen gäller andra regler än för duvan, och olika normer gäller för rörmokares, programmerares och politiska ledares beteenden. En del anser det vara relativism, men under analys står det klart att relativism är en moralstandard som tillämpas med överseende med nackdelar hos vissa situationers eller individers erfarenheter; parallelltänkandets moral säger att det inte finns en enskild standard utom verkligheten själv, och att många olika slags parallellt fungerande saker orsakar detta.

Ett område där detta kan ses är homosexualitet. För de flesta heterosexuella är det inte positivt att låta homosexuellt beteende äga rum i bostadsområden eller andra områden där barn finns; de skulle hellre uppfostra barnen enligt heterosexuella förebilder. Men homosexualitet äger trots allt rum och den bästa informationen pekar på att det i de flesta fall är medfött; det är uppenbart att homosexualitet framkallas hos en del ungefär som många heterosexuella hamnar i sexuellt avvikande beteende, genom sexuellt missbruk eller sexuell betingelse i ungdomen (därav önskan att ha normala, heterosexuella förebilder; de flesta heterosexuella vill inte ha promiskuitet, koprofagi, BDSM etc. omkring sina barn även om det sker heterosexuellt). Så vad gör man med homosexuella, för vilka det kan vara lika förtryckande och skadligt att uppfostras i ett heterosexuellt samhälle som homosexuellt beteende i omgivningen kan vara för heterosexuella? Vi tänker i paralleller: vissa samhällen väljer att vara heterosexuella, andra homosexuella, och när de möts på neutral mark är det inte troligt att något av dem påtvingar det andra sin moral som dominant, rigid lag. Moral är ju inte något vi kan bevisa existerar, utan är något som vi härleder från naturlig struktur för att lägga till grund för en civilisation av den typ vi önskar. Vissa civilisationer kommer att främja promiskuitet och koprofagi, men när de gör det missar de en del av möjligheterna civilisationer med mer disciplinerade moralkoder har. Motsatsen stämmer också. Det finns ingen enskild lag för både oxen och korpen; att skapa en är tyranni.

Ett annat område där detta också kan tillämpas är det om avkopplande kemikalier, vilket är vårt moderna ord för medvetandeförändrande droger. En del samhällen kommer att säga nej till alkohol och cigaretter; en del kommer att säga ja till LSD och marijuana och svampar och kanske till och med gå ännu längre. Det är sannolikt att de två aldrig kommer ha något gemensamt utom där drogfrågan inte uppstår (Wal-Mart?). När vi ser experiment i drogliberalisering, som British Columbia eller Amsterdam eller Christiania i Danmark, ser vi en konstgjord hedonistisk guldrush orsakad av det faktum att det i världen finns få relativt säkra platser att ta droger på. Vore det så att det på varje kontinent fanns något område där reglerna kring sådana ting var slappare, är det troligt att de som söker droger skulle åka dit och hålla på med dem till en bråkdel av kostnaden för olovligt bruk. Detta skulle inte bara minska kriminalitet, utan också hålla droganvändning utanför normala (heterosexuella och homosexuella) bostadsområden där sådant inte är önskvärt inför barn, och drogbrukets kostnad – inklusive, om vi är ärliga, ökad lathet och pizzakonsumtion – anses som bortslösade pengar, som annars kunde lagts på att bättra andra sidor av samhället. Det finns ingen enskild regel. Vi kan inte "bevisa" att droger är bra, eller dåliga, men vi kan se hur de på vissa platser kunde vara hjälpsamma, destruktiva på andra. Har hinduiska samhällen, där marijuana är heligt, mer kriminalitet och pizzakonsumtion? Skulle Amsterdam ha lika många problem om det inte var världens största plats för marijuanaturism?

Det mest kontroversiella område där detta kan tillämpas är tagandet av mänskligt liv, och slaveri. Vissa samhällen, såsom samhällen bildade av dem som lever i enlighet med svartmetallmusikens läror, skulle sakna förbud mot hedersmord, dödande i strid eller till och med det brutala avlägsnandet av otacksamma. Enligt deras världsåskådning frambringar hederlig strid en överlevare ("segraren") och en som bedöms som mindre duglig, den döde ("förloraren"). De flesta samhällen finner denna uppfattning förkastlig och skulle aldrig tillåta det, så det vore vettigt att ha samhällen där strid till döden, dueller och andra former av hedersvåld betraktas som sätt att välja ut dugligare medborgare. Vidare skulle det i många samhällen anses lämpligt att arbeta enligt den gamla Texasnormen, "han behövde dödas, herr domare", och därigenom skulle översittare, boskapstjuvar, idioter och andra icke önskvärda kunna avlägsnas med samhällets tysta medgivande. Medan man i många samhällen skulle föredra invecklade och dyra rättssystem, skulle det i andra områden vara billigare och enklare att se åt ett annat håll när en känd barnmisshandlare, svindlare eller tjuv blev utmanad till döden av någon hetlevrad medborgare. Cormac McCarthy beskriver sådana platser i sin bok "Blood Meridian" på samma sätt som de beskrivs i Burroughs "Naked Lunch": områden där ingen lag finns utom styrkan, där alla medborgare därför ständigt måste vara redo för kamp och som genom evolutionen blir bättre på det över flera generationer. Är alla folkslag krigarfolk? Uppenbarligen inte. Skulle alla samhällen tolerera detta? Nej. Men på liknande sätt som vi behöver rörmokare och datavetare, behöver vi krigare och om något större hot dyker upp är det sannolikt att människorna i dessa krigarsamhällen skulle betraktas som värdefulla kämpar.

Ett annat kontroversiellt område där decentralisering – den bästa tanken från vänsterflanken har framhållit denna teori under det namnet – blir viktigast är frågan om ras. Bara att nämna raser, eller att det finns fysiska skillnader mellan raser, är för närvarande tabu i västvärlden och kommer att få dig uppsagd, avstängd, utesluten från välgörenhetsorganisationer, svartlistad i näringslivet och korsfäst i media. Vi vet av historien att mänskliga raser utvecklades under olika klimat och olika omständigheter och därför är utrustade med olika egenskaper. Vi kan inte "bevisa" att en grupp egenskaper är objektivt bättre än en annan. Samhällen enas av gemensamma övertygelser och vissa samhällen kommer att välja en enhet av kultur, språk och härstamning. Några samhällen skulle föredra att vara kosmopolitiska, rasblandade samhällen som New York. Andra kommer att välja att vara etnocentriska och att försvara sin etnisk-kulturella härstamning såsom nödvändig för sin framtid; detta bevarar deras egenart och är den enda realistiska grunden för äkta mångfald. Utan detta band får man Disneyfierade, falska samhällen som ger erkännande åt arv, men som i grund och botten endast är produkter av den moderna tiden. Låt det alltid finnas finländare, zuluer, tyskar, basker, cherokeser, azteker, norrmän och till och med irländare – detta är mångfald; detta är mångkultur; dessa tillhör alla de goda saker som exponering av olika kulturer kan skänka. Detta är den enda mogna inställningen till rasfrågan, i stället för att försöka skapa, som Bushadministrationen har, en liberal, mångetnisk demokrati som universell norm, en som i huvudsak förintar kultur och ersätter den med köpcentra och television. Rastabut framdrivs av dem som saknar ett tydligt kulturarv och som vill hämnas på dem som har ett, likt de elever med dålig självkänsla som i skolan försökte trakassera både nördar och lärare.

Ännu ett område där decentralisering skulle rädda oss från vår nuvarande civilisations elände är intelligensens. En nihilist har ingen nytta av det sociala spel som påstår att vi alla är lika; vissa är lämpade att vara ledare tack vare sin naturliga intelligens, och ingen utbildning eller statlig åtgärd kan göra någon annan duglig för den ställningen. Vissa föredrar att sätta detta i relation till rasen, men en nihilist har ingen nytta av detta heller: också inom vad George Santayana kallar de "gynnade raserna" finns det många fullkomligt korkade människor, framförallt människor med den värsta formen av dumhet, en kombination av feghet och dålig ledarskapsförmåga. De flesta har inte något emot en dum person som är ödmjuk och som lyder order bra, men dumma människor som agiterar för förändringar som gagnar dumma människor förstör fort vilken civilisation som helst. Vissa platser kan välja att släppa in vem som helst utan att ta hänsyn till intelligens eller karaktär, men andra kommer vilja godkänna endast personer med mental nivå proportionerlig till de bästa i befolkningen, och därför utesluta idioter, klantskallar, dårar och otacksamma personer. Detta står i konflikt med idén om universella rättigheter och visar oss varför idén är en illusion: om idioter har den "universella rättigheten" att flytta vart som helst, vad gör man med människor som vill ha rätten och friheten att leva utan idioter omkring sig? Det moderna samhället säger oss att sättet att göra detta är att tjäna tillräckligt med pengar för att kunna leva i ett förnämt bostadsområde, men också då måste man ha med idioter att göra dagligen, för varor och tjänster, och därutöver stå ut med de idioter som ärvt pengar eller som förtjänat dem på idiotiska sätt. Socialdarwinismen, eller idén att de bästa och smartaste tjänar mest pengar, har två fel: för det första väljer inte alla intelligenta personer att jaga efter pengar, och för det andra är de flesta idioter giriga, och många av dem når framgång genom tur eller uthållighet. Naturligtvis skrattar en nihilist åt idén att korrelera pengar med intelligens och skulle föredra att leva i ett samhälle där idioter utesluts.

Åtskilliga problem som splittrar samhällen kan lösas genom denna modell. De som är emot abort kan behöva sitt eget samhälle, eftersom det inte finns något sätt att stifta en lag som gör både de som är för och de som är emot abort nöjda. Den ständiga konflikten mellan olika grupper, vare sig de är uppdelade efter kön eller ras eller värderingar, utmattar vår nuvarande civilisation eftersom så mycket av dess tid och energi spenderas på interna konflikter. Den största anledningen till att vi väljer denna vansinniga modell är att den får oss att tro att vi alla är förenade genom att vara människor, och att det därför inte finns något behov av åsikter utöver det. Det gör det möjligt för oss att inte bry oss om naturen. Emellertid består människor av naturen, som Carl Jung uppmärksammade, av flera olika personlighetskombinationer som fyller en funktion i den större samhällsapparaten (till exempel kommer en personlighet av Meyers-Briggs typ "INTJ" att vara en filosof). Det finns ingen mänsklig urtyp men däremot olika typer som passar till olika roller i naturen, liksom det finns olika ekosystem för vilka det existerar speciella kombinationer av värddjur. Vår miljö skapar ett mönster och vi utvecklas i en form som passar till dess unika profil; på samma sätt har människor anpassat sig efter en självskapad miljö, civilisationen.

I sin bok "Reverence" framhåller Paul Woodruff att vi i moderna tider har förlorat förmågan att vörda naturen och vår värld. En del av denna förlust beror på att vi insisterar på att ha en-storlek-passar-alla-regler för civilisationen; vi är som individer så instabila att vi vill ha en fast, tydlig och absolut regel, men naturen passar inte detta mönster, och då åsidosätter vi den. Ett steg till återvinnandet av vördnaden är att sluta bedöma föremål, handlingar och människor med en linjär, binär (ja/nej) regel och att börja tänka parallellt. På vissa platser borde det alltid finnas dekadens och på andra borde det alltid finnas stillsamt, konservativt leverne. Samhällen kommer att göra sig av med personer ur nyare generationer som inte finner denna typ av plats värdefull och de kommer i sin tur att behöva leta efter eget uppehälle någon annanstans, och bestämma sin egen väg. På detta sätt kommer vi ifrån illusionen om att en perfekt samhällsbyggnad kan skapas för oss alla och att något utopiskt uppstår genom att tvinga alla att tillhöra den. Sådana illusioner gör oss passiva och får oss att tänka enbart på statslösningar tillämpade genom inlärning, vilket begränsar vår syn på den mångfald av alternativ som finns tillgängliga i nästan varje situation.

Nihilism i politiken

Vi definierar politik som metoden att övertyga stora mängder av människor att göra något. Inget trossystem undkommer politiken, om det inte handlar om individen utanför civilisationen, men då är det hyckleri att skriva ned det. Av denna anledning finns det vissa områden där nihilismen kommer att påverka den moderna politiken, trots att nihilism är en mental disciplin och inte en politisk plattform. Det första och mest uppenbara är att nihilister inser, till skillnad från de flesta som antingen är köpta eller blinda inför bristerna hos rådande status quo, att det är en dödsmarsch: en ologisk väg som till slut leder till misslyckande, men eftersom det är tabu och olönsamt att säga det går vi alla med på det trots att vi går mot vår egen undergång. Se på framtiden. Vår värld kommer att bli mer, och inte mindre, förorenad, för att vad vi än gör så kommer det att finnas fler människor än någonsin som använder teknologi och producerar avfall. En av befolkningsväxtens konsekvenser är att det kommer att finnas en brist på naturligt utrymme att glädja sig åt, eftersom varje kontinent på jorden kommer att delas upp i säljbar mark och täckas av inhägnader och betong till den grad att obruten vildmark inte längre kommer att finnas. Nationer kommer inte längre att ge uttryck för en kulturell identitet eller ett kulturellt arv, så vi kommer alla vara världsmedborgare och få vad som erbjuds i stället för kultur, nämligen Wal-Mart, Coca-Cola och repriser av "Vänner". Avlade för jobb och lydnad kommer vi att förlora våra bästa människor eftersom de inte längre är relevanta i en värld som värdesätter pengar och foglighet över ledarskap, visdom och självständigt tänkande. Reklam kommer i all oändlighet att utsmycka våra städer och eftersom det inte finns någon kultur kommer de flesta att spendera tid framför TV-apparater eller ägna sig åt lika förnedrande former av virtuell underhållning. Eftersom ledarskap kommer att vara värdelöst kommer de flesta ha vänt kappan så mycket att de kommer att vara fullkomliga luder, och konversationer kommer att vara värdelösa och vänskap ett meningslöst begrepp. Kommer inte att finnas mycket att leva för, så i stället överlever vi medan vi hoppas på att det "någon dag" blir bättre.

En grundläggande oförmåga att ta itu med verkligheten kommer att vara orsaken till denna stora katastrof. Vårt samhälle, rikt och drivet av billigt fossilt bränsle, växte i exponentiell skala med ett motsatt förhållande vad gäller intelligensen, ledarskapsförmågan och den holistiska moralåskådningen hos befolkningen. Vi har avlat en hord av idioter, avlat bort de med intelligens och ersatt dem med "genier" som Jay Gould och Bill Clinton. Då konsumtion är den enda logik vi begriper har vi konsumerat upp stora delar av planeten, och fokuserar på symboliska faktorer som global uppvärmning för att slippa se problemets oerhördhet. Våra regeringar blir bättre med sina datorer, kameror och folkbokföring för att vara säkra på att avvikare krossas snabbare, och de har funnit bättre metoder än att låsa in dem; i stället stämplas de som tabubrytare, och låter den övriga befolkningen bojkotta dem för deras farlighet för framtida affärer. Allt detta kommer från en för stor uppmärksamhet på föreställningars popularitet och ett förnekande av att det som är populärt sällan stämmer överens med en intelligent respons på verkligheten. Vi har haft vänsterstyre och högerstyre och ingetdera har tagit itu med detta underliggande problem.

Nihilismen är inte en punktlista, men det finns vissa klart avgränsbara idéer som nihilister skulle anamma när andra inte gör det. Extrem ekologi är vettigt om man önskar bevara sin planets liv, vilket direkt medverkar till underhållet av dess klimat och mark. Decentralisering är vettigt om man önskar rädda oss alla från att behöva finna en enda regel för helt motsatta ideologer. Bevarandet av nationell identitet och att ge lokala samhällen rätten att utesluta eller mörda idioter och perversa och annat icke önskvärt genetiskt skräp är också vettigt. Att ge individen större existentiell autonomi än ett samhälle av produkter att köpa och jobb att arbeta med är mer realistiskt än att anta att vi alla genom att stöpas i samma form kan bli perfekta, likartade medborgare. Att inse att kommers som drivkraft inte gör något åt vårt samhälles subtila och långsiktiga problem befriar oss från att ständigt behöva manipulera varandra med pengar. Slutligen; erkännandet av att en idés popularitet inte påverkar dess lämplighet för vår kollektiva överlevnad befriar oss från massans tyranni, och tillåter oss att ha ledare igen som i stället för att ta reda på vad som är populärt och ansluter sig till den åsikten, tar reda på vad som är praktiskt och strävar dithän. Nihilismen gör slut på illusionssamhället genom att bryta ner massans makt. Samhällen åldras och dör när popularitet blir viktigare än pragmatism, och nihilismen erbjuder oss ett sätt att "undergå" denna process genom att avlägsna allt värde och återupptäcka det. På detta sätt blir nihilismen omedelbart politisk, men en framtida organiserad, nihilistisk politisk närvaro är osannolik.

Hur man tillämpar nihilismen

Den underliggande kontrollnivå som stöder politiken är den allmänna attityden. Om allmänheten "utbildas" till att anta ett koncept som positivt, och ett annat som negativt, är det ett trivialt problem att förknippa politiska frågor med en av de två och på det sättet manipulera dem. Detta skapar ett metapolitiskt slagfält där idéer och deras utvärderingar bestämmer de framtida medlen till att skaffa intellektuell valuta för idéer; detta innebär sedan politisk makt. Medan nihilismen tillämpas på politiska ståndpunkter, som vi visat ovan, är den i första hand ändamålsenlig som en förändring i attityd- och värdefrågor hos befolkningen, och kan användas från den nivån till att senare förändra politiska omständigheter.

Vad som är viktigare för dem som ser till vilken grad vår civilisation har stagnerat är att nihilismen är en vägledning för att analysera uppgiften att skapa en framtida civilisation, antingen det är en utbrytande koloni eller en omstart i ruinerna. En sådan åskådning är inte gynnsam för ett behov av omedelbar tillfredställelse; till skillnad från konventionell politik, som föreskriver högst polariserade, omedelbara åtgärder som inte förändrar den underliggande strukturen, föreslår nihilistiskt tänkande varaktiga förändringar som nås långsamt genom ett individuellt förkastande av skräpvärderingar.

För att tillämpa nihilism, börja med ett betrakta världen som en nihilist: förkasta det som saknar värde i förhållande till det hela eller till verklighetens struktur, och ersätt det med saker med fast bevisbart värde, som man finner i biologin, fysiken och filosofin. Gör vad som krävs för att ha ett liv av hög kvalitet, men gå inte längre ner längs lyxens och materialismens väg, för det är meningslöst. Använd dig av nihilistiska principer när du kan; om så endast en tiondel av vår befolkning vägrade att köpa skräpmat skulle skräpmatens livslängd begränsas. Jämför nihilismens principer med den "normala", falska åsikt som större delen av befolkningen föredrar, genom att använda korta och vänliga, men insiktsfulla yttranden för att framhålla var tomma värden kan ersättas av någonting meningsfullt. Uttala några få ord som visar hur nihilism bryter ner illusionen till skräp när folk tar upp "problem", och föreslå ett bättre sätt att gå tillväga. Håll dig undan de idiotiska saker folk gör och sysselsätt dig med konstruktiva uppgifter. De som inte kan både förkasta skräpet och skapa något bättre är inte värda några lovord; de är passiva och förtjänar det slaveri världen kan komma att sätta dem i.

Vad är nihilism?

När vi nu har diskuterat de sätt att tänka genom vilka en individ passerar när han är nihilist, är det lämpligt att använda sig av den fruktade "att vara"-konstruktionen för att beskriva nihilismen: nihilismen är ett bekräftande av verkligheten så att ideal baserade på verklighetens struktur kan tillämpas på tanke och handling. Likt zenbuddhismen är den ett slags mental rensning och ett skärpande av koncentrationen mer än en uppsättning av övertygelser; detta är förklaringen till varför nihilismen är en tro på intet (ingen inneboende åsikt utanför verkligheten) och en tro på intigheten (att tillämpa intigheten på värdelösa tankar, i en evig cykel som likt vårt eget tänkande balanserar en konsumerande tomhet mot en progressiv tillväxt och idéspridning). Det är en frihet, på ett sätt som "frihet" inte kan tillämpas i ett modernt samhälle, från åsikterna som andra (mer specifikt, Massan) använder av rädsla, och en önskan att använda denna frihet till att skapa en ny och ärligare människa, som kan betrakta livet som det är och ändå skapa heroiska ideal ur det. När Nietzsche talade om "övermänniskan" var detta vad han talade om: att de som kunde acceptera bokstavligheten hos livet och ödet och ändå göra vad som krävs för att skapa en modigare, intelligentare, mer visionär människa, skulle höja sig över packet och bli en ny måttstock för mänskligheten. Medan vår nuvarande definition av "mänsklighet" mest gäller medömkan och blint medlidande för individer, så skulle övermänniskan tänka på en nivå för verklighetens struktur som helhet, tänka både parallellt och holistiskt, göra vad som är rätt, inte för att bevara individen, utan för att nära helhetens utformning.

De främsta tänkarna från alla läror har nått detta medvetandetillstånd. Medan de kanske inte kallar det för nihilism, och kan vara emot den form av "nihilism" som egentligen är fatalism, eller beslutet att förklara alla tankar och handlingar omöjliga och därför återfalla i mental entropi, har de alla åstadkommit denna mentala klarhet och detta transcendenta tillstånd där man ser struktur och inte sken. Platon beskriver i sin grottmetafor mänskligheten som fängslad i en grotta av sitt eget förnimmelsemässiga beroende av synlig form, och beskriver filosofkungar - hans "övermänniskor" - som de som lämnar grottan och, trots att de bländas av den riktiga dagens ljus för första gången, finner ett sätt att förstå verklighetens sanna natur och sedan återvänder till grottan för att förklara den för fångarna som tidigare bara sett skuggor. Detta medvetandetillstånd är heroiskt i den mening att man ser vad som är viktigt för en övergripande process, och är villig att framhålla denna högre grad av organisation vad det än kostar, och på det viset kombinera en realism (förnimmelse av den fysiska världen "som den är") med en idealism (att mäta världen i kontraster mellan organisationsnivåer i tankevärlden) till en heroisk vision, enligt vilken livet självt är ett medel till ett mål, och det målet är en större organisation eller ordning i existensen som helhet. Nihilismen är en inkörsport till denna världsåskådning.

Massan tjänar döden eftersom de på grund av sin rädsla för den skapar regler som inte gör mycket mer än begränsar de bästa bland oss, som de fruktar då de inte kan förstå dem. Det som definierar en massa är dess brist på riktning, och dess behov av att ledas, och om den tvunget ska ledas, kommer en bland dem att kasta ut en populär idé och på det sättet stelna dess oformade vilja till någon lägsta gemensamma nämnare som går att utföra. Verkligheten spelar inte detta spel, eftersom det att anamma en konstant lägsta gemensam nämnare är att sjunka i både ideal och utveckling, eftersom det som skapar evolutionärt tryck är ett strävande efter högre mål. De människor som var nöjda utan eld förblev som apor; de som behövde eld drevs till nordligare klimat, bort från den djungel där det är enkelt att livnära sig, och ägnade sig till slut åt andra mål som gav stöd för behovet av eld: organiserad civilisation, språk, lärande, och begreppen ideal kontra materialism, eller ett simpelt säkerställande av bekvämligheten. Evolutionen tvingade dem att fundera över anledningar, och därför utvecklade de sig själva på ett sådant sätt att de som kunde begripa anledningarna kunde tvinga sig själva att göra det som annars var obekvämt och obehagligt. Detta är roten till den heroism som producerar det bästa som samhället erbjuder: filosofi, konst, arkitektur och moral.

Massan skapar en verklighet för att tjäna sina rädslor, och genom att påtvinga den krossar den realismen, för om man påpekar att kejsaren saknar kläder, så kränker och stör man massan. Varför kan en nihilist insistera på exakthet i tabubelagda frågor som eugenik, raser och miljöns behov av en befolkningsmässig minskning? -- därför att Massan möter sin död innan den någonsin skulle göra något sådant. Att lägga märke till verkligheten är att framhålla att Massans verklighet är en stor lögn, en illusion, och en sjuk fars utformad att ersätta egot hos de med lågt självförtroende och relativt låg intelligens (egenskaper nödvändiga för att tillhöra en massa, inte en självständig tänkare eller ledare). Efter dem som skapar civilisationer kommer de som inte skulle kunna göra detsamma, och tack vare detta överflöd, avlar samhällen massor som genom sina större antal kräver att få kontrollera verkligheten. Antingen åskådliggör man lögnen i deras konstgjorda verklighet och visar samhället en annan väg, eller så drunknar man i deras lägsta gemensamma nämnare-krav; alla samhällen går under på detta sätt. Innan den yttre fienden vid murarna kan erövra, eller innan sjukdomen kan lägga befolkningen under sig, eller intern konflikt kan splittra en nation, måste det finnas en misslyckad organisation och, ännu viktigare, en brist på vilja till något högre än det som är fysiskt bekvämt, kommersiellt gångbart, populärt, etc. Döende samhällen skapar oundvikligen en Satan eller en Osama bin Ladin som de kan skylla sina brister på, men de finns inom dem; det är anledningen till att nihilisten kan se sanningen om raser eller eugenik. Det är lika omöjligt som ologiskt att skylla på negrer eller efterblivna för ett samhälles undergång. Att klandra är inte användbart, men att ställa en diagnos är det, och en riktig diagnos visar att vanligt folk blir felinformerade och går med på mediokra idéer på massans order, och på det sättet dömer sig själva till undergång. Massan kommer alltid att finnas, men i friska samhällen behärskas den av andras visdom.

På samma sätt som en "övermänniska" är möjlig i framtiden finns det i det förflutna och i nuet undermänniskor, vilka är de som saknar högre mål än filosofisk materialism: ett förnekande av värden utanför den fysiska världen och dess bekvämligheter. De som gör denna lata attityd till en politisk agenda är massister, och de påträffas hos både högern och vänstern, och stöds av dem som uppmuntras av medlidande, eller känslan av överlägsenhet som man får av att hjälpa någon som har det sämre ställt. Nihilismen tar hand om sådana frågor och bestrider dem, använder intigheten som ett vapen för att rena jorden så att någontinghet kan växa igen. En nihilist har ingen användning av medlidande eller det slags låga självförtroende som behöver andras svar för att själv må bra. Likt zenmunkar eller europeiska riddare handlar en nihilist i enlighet med vad som är rätt enligt universums ordning, och gör det oavsett konsekvenserna, inklusive den personliga moralen. Att på det sättet vara oberoende av social programmering, som inte är lika mycket en process av ondskefulla regeringar/företag ("Satan") som en av jämlikars neurotiska oro ("fiender inom oss"), är att krossa massans värdelösa och destruktiva åsikter, så vänta dig hämnd närhelst en av dem har makten. Men att ha detta medvetandetillstånd är inte att klandra dem, eller de som använder sig av medlidande, då de är felinformerade snarare än hatfulla, och med bättre ledarskap - uppnått delvis genom att handla självständigt på det viset oberoende av deras lögnaktiga "verklighet" - kommer de att handla i ett bättre medvetandetillstånd. Det är onödigt att säga att sådana människor är oförmögna att bli övermänniskor, men medan de är överflödiga för vår optimala framtid, kommer de att vara föräldrar till dem som, om de avlas i enlighet med rigorösa evolutionära normer, kommer att bli övermänniskor.

För att destillera detta till en enkel ekvation: antingen accepterar man negativitet (död, avföring, förlust, sorg) i sitt liv, eller så använder man kognitiv dissonans för att skapa en verklighet som låter trevlig och som förnekar detta medan den enbart framhåller livets positiva bekvämligheter. Men att göra det är att missa livets utmaning. Att acceptera både gott och ont tillsammans som ett medel till livets kontinuitet och som en nödvändig del i den evolution som formade oss från möss till apor till människor, är en mogen attityd som bara en liten del av befolkningen kan förstå. De flesta av er som läser detta kan inte förstå nihilismen och är fysiskt oförmögna till att göra det; avla väl och hoppas att era barn är smartare.

Transcendens

"Vördnad är förmågan att känna hänförelse inför det transcendenta." - Paul Woodruff

När man är tillräckligt mogen filosofiskt för att se bortom gott och ont och se dem som delar av verkligheten som arbetar mot varandra för att skapa ett större gott, eller "meta-gott" som vi kan bli frestade att kalla det, förlorar gott och ont moraliskt värde i och för sig själva. De blir medel där målet är verklighetens kontinuitet. På liknande sätt som människor förhåller sig gentemot naturen i parallella strukturer är det destruktiva och det kreativa balanserade krafter som upprätthåller ett slags jämvikt: utan skogsbränder kvävs skogar; utan rovdjur breder arter ut sig för mycket och gör slut på sina näringskällor och dör ut; utan krig och rovdjur blir människor feta, lata och värdelösa (hoppsan, hur kom den sista in där). I detta sammanhang lämnar vi bakom oss binära, linjära moralsystem och betraktar världen som en nihilist: en stor funktionell maskin, som låter oss uppleva medvetenhet.

I vanligt tal är det mycket prat om "ande över materia" men detta tolkas oftast som att använda medvetandet till att övertala kroppen att göra saker den normalt inte skulle göra, som att springa maraton och lyfta bilar från överkörda barn. Transcendensens idé är en utveckling som står i harmoni med den nihilistiska betoningen på struktur över yta lika mycket som idealismens idé att tankar definierar verkligheten mer än fysikalitet. Transcendens förekommer när vi, erkännande allt destruktivt och obekvämt i världen, gläder oss åt det vi uppnår, inte så mycket som vad det betyder i en antropocentrisk värdering, utan ett uppskattande av dess form i vårt universums stora verksamhet. Medan vi är en liten del av det hela får transcendensen oss att finna en plats i det och att uppskatta dess form och betydelse i samma kontext, också så att vi "förlåter" världen för lidande och död, och på det sättet lättar den vår börda genom att få oss att erkänna fysikaliteten och döden som underlägset uppnåendet av en idé, vare sig det är en moralisk idé, en symfoni, en målning, eller till och med ett liv levt normalt enligt moraliska principer för vilka man belönades med immateriella belöningar som kunskap, tid spenderad med familjen, och personliga förbättringar uppnådda genom att möta sina rädslor och klara av dem och skaffa sig nya förmågor.

Det kan sägas att idealismens ultimata process, i vilken verkligheten är "beroende på medvetandet" eller bestående av tankar eller tankeliknande fenomen, är transcendens, eller uppnåendet av värderandet av idén över all fysiskt välbefinnande eller obehag. Det är inte asketism per se, för det uppnås inte genom förnekandet av den fysiska existensen - tvärtom betonar det vikten av att organisera den fysiska existensen enligt idealiserad form. Det konvergerar med heroismen i det att idealisten i detta sammanhang handlar oberoende av de personliga konsekvenserna, för om världen är idé är det enda sättet att uttrycka den idén att förverkliga den i handlingar i verkligheten. Detta trossystem förenar det tidigare uppdelade paret kropp och själ och drar upp människan från djurens nivå till en skapare och planerare som också är förenad med sin naturliga roll. Historiskt förenades två av Europas viktigaste filosofer, Arthur Schopenhauer och Friedrich Nietzsche, i denna tro: Nietzsche sökte efter en "pragmatisk idealism" medan Schopenhauer var en "kosmisk idealist", men bägge insåg heroismens roll i att skapa högre organisationsnivåer. Medan Nietzsche fick sin största inspiration från grekerna fann Schopenhauer stor mening i en uråldrig indisk text känd som Bhagavad-Gita, som introducerar sin filosofi genom en krigares perspektiv - bekymrad över den död och förintelse han är på väg att släppa lös över sina medmänniskor. Genom den frågan undersöker texten idén om att placera idé över fysiska konsekvenser med att förklara hur all verklighet är kontinuerlig vilja från en mystisk källa, och sålunda kommer liv och går medan verklighetens eviga ordning kvarstår, och att skapa en mer organiserad harmoni med denna kraft är därför alla heroiska individers mål. Som om de bevisade parallellismen genom historien upphöjde antikens greker liknande koncept i sin dyrkan av heroisk död och tragedi, i vilken triumf uppnås genom insisterandet på högre ideal även när död och lidande oundvikligen följer. Att upphöja det som är rätt i holistisk mening över vad som är fördelaktigt för individen är det främsta draget hos alla heroiska, idealistiska och nihilistiska filosofier.

I sådana sätt att tänka förenar människan fantasin och den analytiska förmågan genom att använda en metod inte olik vetenskapen för att tolka världen, och en metod inte olik konsten i att framhäva ett näs

Article Source: http://www.svenska-artiklar.se

"Nihilism som mentalt vapen tillåter oss att nå en närmare uppfattning om verkligheten som den är, genom att neutralisera erkända värderingar. Nihilism är först fatalism, sedan realism, och slutligen en heroisk form av idealism, där vi inser att våra liv blir vad vi gör dem till. Genom denna metod kan människans problem definieras, mer realistiska lösningar skapas och nya, hälsosammare ideal bildas." Hastur & PFA & Ensittare / Svenska Nihilistsällskapet - S.N.U.S. - Snus - www.anus.com/tribes/snus/

Please Rate this Article

 

Not yet Rated

Click the XML Icon Above to Receive Uppsatser och referat Articles Via RSS!