Svenska Artiklar, ditt artikelarkiv på nätet
Search:

Home | Konst


Bathory - Blood Fire Death

By: Svenska Nihilistsällskapet - Svensk Nihilism

Jag har alltid tyckt om musik som belönar en lyssnare med tålamod. Bathory utvecklade under sin vikingaperiod (dit räknar jag "Hammerheart" och "Twilight of the Gods") en sådan komposition där låtarna långsamt utvecklas och blommar ut i ett klimax, för att sedan långsamt vecklas in igen och ta slut. Det är som livet självt: man föds, utvecklas, når sin vitala höjdpunkt, bryts ner - dör. Redan på "Blood Fire Death" finns en tendens till detta, även om metoden inte är lika väl genomtänkt eller genomförd. Men framför allt tycker jag att man kan se hela Bathorys diskografi på just det sättet i en kronologisk ordning. Fröet planteras i och med den självbetitlade debuten, den börjar växa med "The Return", knoppa med "Under the Sign of the Black Mark" och blommar ut till fullo med "Blood Fire Death". Efter denna planar kurvan ut; hans två följande vikingaeskapader tillhör också höjdpunkterna, men sedan börjar det gå utför, och med de anonyma "Nordland"-skivorna tog karriären slut.

"Blood Fire Death" är alltså toppen av kurvan, det essentiella i Quorthons skapande. Den är i mångt och mycket en brytpunkt, och jag tror att det är där dess storhet ligger. Quorthon, som började släppa skivor redan som yngling, började växa ur den trånga satankostymen och började just inse att han kunde finna styrka och inspiration i sin egen historia, och att han kunde inkorporera detta i musiken: han var inte längre enbart hänvisad till metaforer tagna från hebreisk mytologi. Det känns som om en spärr släppte, och att han därmed vann frihet att göra någonting större. Satanismen och supa-knulla-texterna, som Quorthon hade lyft direkt från Venom, började få ge vika (redan "Under the Sign of the Black Mark" hade referenser till Oden) för en mer nordiskt vinklad tematik, något som även speglades i musiken. Vi har alltså ett brott mellan satanistisk punkrocksthrash/proto-blackmetal och episk vikingametall. "Blood Fire Death" blir därmed en hybrid mellan dessa två ideologiska, tematiska och musikaliska ståndpunkter, och utgör i och med det en klart urskiljbar inspirationskälla för kommande generationer av black metal.

"Blood Fire Death" inleds storslaget med introt "Odens Ride Over Nordland" (sic), ett atmosfäriskt och ödesmättat stycke, med gnäggande hästar och långsamt framskridande syntmusik i klassisk dräkt - för att vara helt korrekt: antingen är det ett plagiat från Carl Orffs "O Fortuna" eller så glömde man skriva varifrån man tagit melodin. Vackert och mäktigt är det hur som helst, och när introt glider över i den monumentala "A Fine Day to Die" märker man att man är ljusår från vad bandet dittills presterat. "Under the Sign..." och de övriga, tidigare skivorna bar med sig en atmosfär av mörker och instängdhet; om de varit en parfym hade den hetat "Eau de garage" - medan "Blood Fire Death" signalerar en högre höjd, friskare luft och ett renare öga. Dock hänger det kvar en del rock'n'roll i Bathorys riff, speciellt i låtar som "Pace 'till Death" och "Holocaust", ett arv från influenser som tidigare nämnda Venom och Motörhead. Men åter till "A Fine Day to Die"! I öppningsstycket introduceras akustiska, stämningsfulla gitarrer och körsång som ackompanjerar Quorthon, som här sjunger ren, harmonisk sång för första gången. Texten är poetisk och målar upp en bild av ett nattligt landskap, och en nästan överväldigande naturbeskrivning smyger sig på lyssnaren - vilket avstånd från tidigare metal över huvud taget, som tills nu mest brytt sig om död, krig, satan, brudar och homoerotiska svärdviftare:

"Twinsun sink fading
Behind the black lake
Asleep is the mountains [sic]
Yet the night is awake

Strange is the night
Now black stars rise
And many moons circle
Through the silent night"

Den lugna stämningen bär med sig en underliggande oro; en övertygelse om att något snart ska splittra den stillsamma atmosfären och bringa kaoset. Och när detta också oundvikligen kommer, förbyts Quorthons röst till ett raspigt stridsrop, och från och med denna stund låter Bathory oss inte andas ut förrän den sista låten, titelspåret. "A Fine Day to Die" har ett medryckande, återkommande huvudriff, som inträder efter de korta verserna, och detta riff betonas alltid av textradens sista ord ("Steel shines bright in the suns - first - RAYS"), och upplevelsen av det intensifieras av att gitarrerna efter fyra takter spelar grundtonen en oktav högre. Under versen låter Bathory lyssnarens hjärtrytm sjunka något, därefter ökas förväntingarna på riffet med hjälp av röststyrka och placering, för att sedan ytterligare öka pulsen med oktavhöjningen; det är en enastående effekt som uppnås.

Visst finns det en barnslig underton som genomsyrar mycket av "Blood Fire Death", men så var det i allmänhet inom metal-genren på den tiden (och nu med, för den delen). Liksom det mesta annat inom samma musikstil finns här influenser från fantasy och annat heavy metal-gods. (Som till exempel den något löjeväckande "Pace 'till Death" med sin lovsång till att köra snabbt: "Limit, Limit, for You I'd die/At any pace at all/Mirror, mirror on the wall/I'm the fastest of them all". Märk också att denna låt kom ut samma år som Manowars motsvarande bilförarlåt, "Wheels of Fire".) Men det finns också något annat som inte manifesterat sig tidigare - infogandet av nordisk mytologi, framför allt i titelspåret:

"A chariot of thunder and gold
Will come loud
And a warrior with thunder
And rain

With hair as white as snow
Hammer of steel
To set you free of your chains"

Produktionen på "Blood Fire Death" är ypperlig, med tydliga instrument och skarpa, diskanttunga gitarrer som reverbats tillräckligt för att smälta in i mixen och ge den där speciella black metal-touchen. Quorthons röst är i toppskick här, och han framför sina texter med inlevelse och känsla; och det finns faktiskt utrymme för variation, trots att han alltid skriker. Han timar skickligt ordens placering och förstärker tonartsändringar och taktväxlingar med kraftigare skrik, och uttrycker ilska, lidande, kamplust etc. med ytterst små justeringar i levererandet. Från låten "For All Those Who Died" och framåt händer något med produktionen - en extra, brusande dimension tillförs. Detta kan vara svårt att uppfatta, men när man väl lagt märke till det kan man inte göra det ogjort. Förmodligen har det uppstått ett misstag med inställningarna och för höga toppar i gitarrdistortionen. Inte för att det gör någonting - ljudbilden är, och ska vara, skitig.

En av skivans höjdpunkter är "Dies Irae". Den inleds i rasande tempo, musiken förvandlad till malström av de brusande gitarrerna och trummorna; sången stakar sig igenom versraderna i samma rytm som gitarrerna. Denna rytmiskt uppställda "sång" fungerar som en ramsa och påminner inte så lite om den teknik Glen Benton skulle komma att utveckla i sin grupp Deicide. I refrängen förlorar låten sin känsla av ramsa, eller besvärjelse, då sångens velocitet kraftigt ökas. Efter ett kaotiskt och oraffinerat solo mynnar låten plötsligt ut i ett klimax: tempot halveras, tydligt markerade ackordförändringar i grupper om tre utgör en fond som nästan framkallar samma stämning som gamla Black Sabbath, och låten fylls med ens av nästan religiöst patos, när Quorthons imponerande stämma skriker:

"As wolves among sheep we have wandered
Victory lies beyond their spit and scorn
Even the heavens shall burn when we are gathered
Now when the flames reach for the sky
...Dies Irae"

Men det som framför allt gör skivan odödlig är att den genomgående är komponerad med en tanke på helheten. I detta avseende är det ett verk, ett odelbar enhet, helt motsatt den rådande postmoderna fragmentarismen. Varje partikel bär hos "Blood Fire Death" med sig ett mikrokosmos, som i ande är förenligt med hela albumets makrokosmos. I stort sett varje del innehåller en förväntan på nästa passage - de olika beståndsdelarna förutsätter varandra, både framåt och bakåt. Och därför är albumet bevis för att det, åtminstone en gång i tiden, skapades storverk inom metalgenren.

Article Source: http://www.svenska-artiklar.se

"Nihilism som mentalt vapen tillåter oss att nå en närmare uppfattning om verkligheten som den är, genom att neutralisera erkända värderingar. Nihilism är först fatalism, sedan realism, och slutligen en heroisk form av idealism, där vi inser att våra liv blir vad vi gör dem till. Genom denna metod kan människans problem definieras, mer realistiska lösningar skapas och nya, hälsosammare ideal bildas." PFA / Svenska Nihilistsällskapet - S.N.U.S. - Snus - www.anus.com/tribes/snus/

Please Rate this Article

 

Not yet Rated

Click the XML Icon Above to Receive Konst Articles Via RSS!